Som så ofta tidigare ska jag nu skriva en krönika om saker jag inte förstår. Min enda ursäkt är att de flesta andra som formulerar sig i ärendet tycks vara lika borttappade.

Det handlar om Ukraina-kriget eller kanske snarare berättelsen om Ukraina-kriget ty man vet inte än om det är kriget eller berättelsen om kriget som framför allt engagerar folk. Jag tror det senare eftersom det förra – kriget själv – är så fullt av oklarheter.

Minns hur det var från början. Den dominerande berättelsen var att ryssarna skulle krossa ukrainarna och därför hade ryssarna fyllt sina anfallsfordon med paraduniformer och annat material för de planerade segermanifestationerna på Majdantorget i Kiev i stället för med ammunition. I vilket fall som helst slank ryssarna tillbaka utan att, enligt en berättelse som tilltalade västerlandet, ha gjort mycket skada. Lättlurade Ukraina-vänner som jag började faktiskt tro att de första veckornas ukrainska krigslycka inte bara berodde på amerikanskt krigsbistånd utan dels detta men framför allt en ukrainsk kamplust och ett jäklaranamma som världen inte sett maken till sedan Churchill (enligt en annan berättelse) hösten 1940 tog sig an Slaget om Storbritannien och, mot alla odds, faktiskt vann just den striden. Höll ukrainarna med sin kamphund till president på att göra ett da capo? Här fanns hur mycket material som helst till att spinna hjälteberättelser som världen villigt sög åt sig medan Putin sammanbitet hatade det bögiga västerlandet och skickade fram våg efter våg av obildade, tvångsrekryterade ryssar att fällas i led efter led av de vid det laget fortfarande välrustade ukrainarna.

Sedan kom några månader när ukrainarna bistert fortsatte att i kylan och vätan förbereda sig för fortsatt rustning, offensiv och revansch medan ryssarna laddade sin mark med landminor för att välkomna ukrainarna när de väl startat sin sedan länge planerade storattack.

Men ukrainarna och deras vänner på Norrmalmstorg tvingades hösten 2023 inse att det sannolikt inte skulle bli någon offensiv. Det fanns inte tillräckligt med pengar och det fanns inte krigsmateriel. Ukrainska statens underskott detta år beräknas till 40 miljarder dollar (vilket motsvarar ungefär en tiondels svensk bruttonationalprodukt). Det här var pengar som man räknade med skulle komma från USA och EU.

Men stämningarna ändrades under andra halvan av 2023. När Zelenskij besökte USA i december 2022 blev det applåder och visslingar i kongressen men ett år senare ville beslutsfattarna i Washington knappt träffa honom. Republikanska partiet har tappat lusten att finansiera ett krig som kanske är förlorat i vilket fall som helst (eller också kanske  pengarna försvinner i den ökända ukrainska korruptionen).

EU har sitt speciella problem som är Viktor Orbán, Putins bästa vän bland Europas ledare. Ungerns problem är att landet och folket nu nog måste tänka om. Förut svävade landet på en flygande matta av drömmar och framtidslöften från en beundrande värld. Nu gäller det för ukrainarna att vänja sig vid svält, nederlag och nya prövningar. Förut var kriget ett korståg för humana värderingar, numera en kamp för säker överlevnad.

Jag hoppas jag har fel den här gången också. Men om jag bara inte stått så entusiastiskt och hurrat för detta folk och nu tvingats erkänna att jag inte är någon riktigt pålitlig vän! Jag har inte precis tömt sparbössan för att kunna agera räddare i nöden.