I förra veckan fick jag efter några dagars tilltagande svullnad i fotleden i kombination med stigande feber ett bra råd av husläkaren. Hon sa att det nog var rosfeber, ty rosfeber grasserar även om jag aldrig hört talas om sjukdomen. Därför, sa hon, borde jag tillfälligt flytta till Kungsholmen. Behövde jag ambulans för transporten?

Min ros är inte alls sådär röd som den på bilden, sa jag, inte alls för att ifrågasätta husläkarens bedömning, utan för att förebygga att jag åkte till fel skärgårdsö där man kanske specialiserat sig på någon fotfeber med annan nyans. Äsch, sa husläkaren, röda, svullna fotleder är nästan alltid rosfeber. Pronto.

Stockholms skärgård har trettiotusen öar varav bara några hundra är bebodda. Kungsholmen visade sig vara bebodd, åtminstone med S:t Görans Sjukhus, vilket var bra nog ty det räckte för en inskrivningsavdelning samt ett väntrum där frugan och jag fick sitta medan det jättelika, än så länge ganska dåsiga vårdsystemet långsamt drog igång som ett gammalt ånglok fast utan hjulslammer, tutor och visslor. Det enda man riktigt kunde se av svensk sjukvård var en manlig ambulanssköt.elev som gjorde uppskattande ronder kring en kvinnlig ambulanssköt. Han tvinnade sina svarta mustascher och såg henne i ögonen. Den kvinnliga ambulanssköt. rullade erkännsamt men diskret med höfterna och slängde med den blonda nackflätan.

Med ett ryck sattes jag i en rullstol av en vänlig svart rullstolsförare under grundutbildning för transp till avdelning 4.2, rum 3. Föraren var 1,90 och resan var lång och tom som en lugn natt i den svalkande monsun utan några som helst möten. Det kan bero på att personalen befann sig just på avdelning 4.2. Det kändes i alla fall som om de alltihop var helt inriktade på att göra nyttiga undersökningar på mig med hjälp av den amerikanska sjuvårdsmaterielindustrins senaste produkter. Fyra eller fem gånger om dagen gjorde de samma halvdussin mätningar vilket gick med raketfart och kommenterades på något språk som operatören begrep och undantagsvis var svenska och dessutom med vänliga leenden. Någon gång per dygn kom en läkare med ambitionen att förklara. Jag anade då att det kanske var något slags tillfrisknande på gång, vilket troligen berodde på att man droppade antibiotika i armen hela natten vilket ledde till sladdkonflikter vid de återkommande ultraljudsomgångarna.

(Här föreslog jag mer sömnmedel för att slippa bli störd, men på den punkten rådde Streng Verboten, den enda där jag och lanstingsregionen i Stockholm fick ihop en konflikt. Jag tycker att mitt sömnmedelsintag är en personlig privatsak men det tycker tydligen inte regionslandstingsrådet och kanske inte ens sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson, som du säkert redan tidigare haft tillfälle att reta dig på.

Jo, förresten försökte jag få en förklaring till en knepig observation utan att lyckas vilket kan ha berott på att jag inte lyckats förklara knepigheten. Ett av ultraljudstesten påstods mäta urinblåsans genomsläpplighet, det vill säga hur stor andel av att inneliggande förråd som faktiskt tömdes när det blev läge. Så här gick det till. Objektet deponerade sitt innehåll i en plastbehållare och operatören hämtade ett urinprov – som vad jag kunde se volymmässigt var oberoende av plastbehållarens innehåll. Och ändå – förklara detta! – sa sig operatören efter att ha undersökt urinprovet i ultramaskinen kunna avgöra om blåsan vid en tömning släppte hela innehållet eller bara en del.)

Nu hoppas jag bara att de ska ha hällt i mig tillräckligt med antibiotika. Jag fick med mig stöddoser i fast i stället för flytande form.