Hösten 2017 skakades västvärlden av #metoo och mängder av kvinnor trädde fram och berättade att de blivit utsatta för övergrepp av män i maktställning. Bilan gick i alla branscher, i Sverige gick det till och med så långt som till självmord i åtminstone ett känt fall. Så här i efterhand undrar jag hur mycket av allt det som avslöjades under #metoos fana som är sant. Hur många av dessa kvinnor har själva utnyttjat sin attraktionskraft för att får fördelar?

I dagarna har Sveriges Radio släppt en P3-dokumentär om krisen i Svenska Akademien, då det avslöjades att akademiledamoten Katarina Frostenssons man Jean-Claude Arnault begått sexuella övergrepp mot en rad kvinnor. Jag har lyssnat på dokumentären med stort intresse och den har fått mig att på nytt fundera över #metoo.

En av de kvinnor som anklagade Arnault medverkar i dokumentären, dock anonymiserad. Men jag blir inte övertygad av hennes historia – tvärtom. Den gör mig höggradigt misstänksam på var och varannan av de historier som avslöjades under hösten 2017 och ett par år därefter.

När kvinnan, som i programmet kallas Anna, först träffade Arnault var hon i 20 års-åldern och höll just på att söka till en konstnärlig utbildning. De båda träffades på en fest men hon, enligt egen utsago, inte märke till honom. Han spanade däremot in henne och ordnade så att de började dejta. Tillsammans gick de på fester och andra kulturtillställningar tillsammans, helt öppet och ömt omslingrade. I intervjun säger hon:..

– Det var ju en… eh… 36-årig åldersskillnad så det var ju… jättekonstigt… Men jag såg ju relationen som att jag skulle få lära mig en massa saker. Att det var en… ett äventyr.

Jag skulle bra gärna vilja veta vad det var hon ville lära sig. Kalla mig gärna cynisk men jag kan sätta en rejäl slant på att det hon egentligen ville med sitt ”äventyr” var att få in en fot – eller helst båda – i de fina och flotta sammanhang som Arnault var en del av. Att hon utnyttjade honom, precis som han utnyttjade henne. Vi pratar ju inte om någon ung flicka här utan en vuxen kvinna med uppenbara ambitioner, som dessutom inte tycks ha dragit sig ett dugg för att inleda en affär med en gift man.

Åt det hållet drar aldrig intervjun. Istället får hon berätta om upplevelser som, gissar jag, är menade att få lyssnarna att känna att hon var illa till mods redan tidigt i relationen:

– Det var nånting där första gången som vi var på en gallerirunda där han presenterade mig för… kvinnor… och berättade att dom är tidigare relationer och jag såg liksom mig själv i olika åldrar… och att det var liksom stora delar utav hela… kultur… eh… sfären.

Det betydde inte att hon slutade träffa honom. Istället fortsatte hon relationen i fyra år eftersom det var vad hon kallar ”beroendeframkallande”. Tror jag det, fina kulturfester ger säkert mersmak.

Betyder då mina tvivel på den här kvinnans berättelse att jag jublar över män som utnyttjar sin ställning och avverkar kvinnor på löpande band? Absolut inte. Däremot tror jag inte ett ögonblick på att alla de kvinnor, som berättade sina historier under #metoo, verkligen var sanningsenliga. Kvinnor kan utnyttja män precis lika hänsynslöst som män kan utnyttja kvinnor, de använder bara andra medel. Och jag tycker att de alla är lika föraktliga, oavsett kön.

I övrigt handlar dokumentären alltså om den kris som uppstår i Svenska Akademien efter avslöjandena om Jean-Claude Arnault. Det är riktigt intressant, med många olika åsikter som kommer till tals. Lyssning rekommenderas! Den som vill vara lite kritisk kan också notera att Svenska Akademiens jullov inte avslutas förrän i slutet av januari… Nåja, man får ha överseende med det, det behövs förmodligen långa lov för att dessa superintellektuella och jätteviktiga kulturmänniskor ska få tid till återhämtning.

Jag noterade även något som jag inte tidigare tänkt på, nämligen att Sara Danius talade mellan hopbitna tänder, precis som Göran Greider gör. En ren tillfällighet, eller något som är vanligt hos människor som upplever sig som särskilt betydelsefulla?

Foto: Skärmdump P3