Om man öppnar munnen och framför en åsikt så ska man vara mycket försiktig ty man har antagligen fel, framför allt om man uttalar sig om saker man inte begriper vilket är det normala tillståndet.

I dessa dagar tänker jag mycket ehuru förvirrat på Israels framtid. Det finns antagligen tusentals motsägelsefulla uppfattningar om hur den frågan ska angripas men jag kan, av ovan uppgivna skäl, egentligen bara se två.

Den ena påstådda lösningen förespråkas av troligen av de flesta fast av olika skäl. Den lösningen är att palestinierna i någon form – PA-styrd regering i en del av landet, tvåstatslösning eller något annat – får ett inflytande över landet som de kan tänka sig att vara åtminstone tillfälligt nöjda med.

Två nästan likadana skäl talar för att den sortens lösning – om nu ”lösning” är ett tillämpligt ord – kommer att bli alltmer tolererad. Det första skälet uppmärksammades av åtskilliga (till exempel av mig och troligen av dig) omedelbart efter Hamas sjundeoktoberattack. Det stod genast klart att Israel tänkt utplåna Hamas. Den processen pågår nu med något hundratal nya dödade palestinier per dag.

Det är lätt att föreställa sig den internationella psykologin i ett sådant sammanhang. Till en början åtnjuter Israel världens sympati för det lömska i Hamas attack. Allt det förakt som världens folk kan känna för muslimer vällde upp, inte minst sedan Fatah började skryta med de penningbelöningar enligt sin populära slogan ”pay to slay” (vi betalar för dråp), det vill säga att de avlönar sina terrorister i proportion till de straff de fått om de blivit tagna av israelerna. Men för varje dag som ett nytt hundratal terrorister dödas av judarna börjar världen tycka att det går för långt (”judarna bestraffar oproportionerligt”). Gradvis svänger världsopinionen till judarnas nackdel. En hel del övervintrande antisemitism dyker upp.

Det andra nästan likadana skälet handlar inte om folkopinioner utan om statsskäl, men konsekvensen blir densamma, nämligen att Israel hålls tillbaka och förhindras att ta det järngrepp över regionen som många judar skulle anse vara den enda långsiktigt hållbara lösningen.

Därmed har jag kommit fram till den enda andra utväg jag kan se som är just att Israel utplånar Hamas och alla andra terroriströrelser som vill ställa sig i vägen. Den grymma logiken bakom den strategin är att Israels fiender aldrig kommer att ge sig eller acceptera något slags kompromiss. De ska ha hela landet från floden till havet och kommer aldrig att sluta slåss innan de nått sitt mål. Därför vill Netanyahu att kriget ska fortsätta tills Hamas förlorat alla möjligheter till fortsatta strider. Israels informationsavdelning har säkert något bra skäl att inte anse att Israel resonerar precis som Hamas. (Transparens: Jag sympatiserar med Israel.)

Man kan förstå att det skär sig mellan USA och Israel. USA har numera, verkar det, tagit sig något slags permanent världsuppgift att bevara lugnet i Mellanöstern och i det uppdraget ligger inte minst att förhindra fortsatta konflikter mellan judar och muslimer. För att nå detta mål arbetar USA för det sista som judarna vill ha, nämligen en tvåstatslösning. (Se försoningen mellan Blinken och Abbas på bilden.)

Även EU ogillar Israels ställningstagande. Utrikesminister Borrell säger att ”hatspiralen mellan intressena i regionen kommer att växa från generation till generation” och att det därför kommer att bli nödvändigt att ”lugn påtvingas parterna utifrån”.

Netanyahu fruktar att varje eftergift eller olivkvist som man sticker fram åt muslimerna så kommer de bara att förbereda sig för nya krig i syfte att driva judarna ut i Medelhavet.