Efter tio års engagerade och framgångsrika försök att integrera sig i det svenska samhället gav min kalifornienfödda första fru upp. Det var inte Sverige som sa nej till henne. Hon hade belönats med en fast, högavlönad anställning på en myndighet inom rimligt pendlingsavstånd från hemmet. Det var hon som sa nej till Sverige (och troligen även till mig).

Det tog mig lång tid att förstå hennes klagomål, vilket, insåg jag så småningom, berodde på de kulturella skillnaderna. Fastän vi hade levt tillsammans flera år i USA hade jag fortfarande inte begripit de anglosaxiska folkens utmärkande drag – vilket bli ännu mer karaktäristiskt om man tar med engelsmännen i bedömningen – som är deras excentricitet. Till exempel hade frun varit hippie innan vi träffades. Det var illa nog även om hon snart skaffat sig en reguljär svensk byråkratgarderob. Men döm om min förvåning när jag efter flera år äntligen begrep att den som utan att skämmas klär sig i vilka stolliga kläder som helst kan tänka vilka stolliga tankar som helst.

Det slutade med att hon tog barnet och reste till Bangladesh där hon fått ett jobberbjudande som någon sorts högre chef i huvudstaden Dhaka. Jag blev kvarlämnad i Sverige för att försöka begripa misslyckandet. Det gjorde jag. Jag fattade det hon sagt många gånger, nämligen att svenskarna var så stöpta i samma form att det knappt gick att prata med dem och att om den ene visade sig annorlunda än den andre så var det snarast en uppgift för de sociala myndigheterna att rätta till.

En sak som förra frun aldrig kunde omnämna utan att falla i skratt var Sveriges politiska system där väljaren inte röstar på en medborgare som inger förtroende utan tvärtom på enhetliga, standardiserade funktionärer med likformiga uppfattningar och anställningsförhållanden som måste fråga partihierarkin om tillåtelse innan de skaffar sig en egen uppfattning att presentera för väljarna. För en dotter av ett sant demokratiskt system där väljarna röstar på förtroendeingivande individer som själva bestämmer sin plattform i valet framstod den svenska ordningen, där partiledaren som Prussiluskan tar olydiga kandidater i örat tills de rättar sig, lika kulturellt apart som om Sverige tillåtit polygami.

Det finns ingenting i skapelsen som säger att personval respektive partival är den av naturen givna ordningen. För olika kulturer är olika lösningar självklara. Det märkvärdiga är emellertid att Sverige snabbt anammar nästan alla amerikanska vanor – Thanksgiving, S:t Valentine´s Day, särskrivningar, att brudens far eskorterar henne till bröllopsförrättaren, mindfulness och sustainability samt dithörande osäkerhet om innebörden – men personvalet som samhälleligt hyllad institution har inte slagit igenom utan tenderar snarare att väcka motvilja – inte bland vanliga väljare förstås, ty dessa verkar gilla idén att få ett starkare personligt inflytande i politiken – men hos det politikervälde som styr partierna och därmed landet.

Jag vet vad jag pratar om ty jag har utan framgång i tjugofem år försökt tala för varan (alltså ett genomtänkt och fungerade personvalssystem). För precis ett kvartssekel sedan skrev jag och några samhällstänkare en detaljskiss till hur det hela skulle organiseras (https://dnv.se/personvalsparti-bot-for-trotta-partier/) men trots en hel del engagerad reklam för upplägget har det ännu inte förverkligats. Men hur bra det hade varit med personval slår mig denna morgon när jag läser i tidningen om hur det jäser i partipolitiken eftersom Sara Skyttedal, kristdemokraternas förstanamn på partiets EU-lista, av partiet och framför allt Prussiluskan Busch, petas från listplatsen för att hon hört sig för med sverigedemokraterna om de har någon plats att erbjuda. Med tanke på att Skyttedal är känd som en självständig person som helst inte lyder order från sina överordnade i partiet och ytterligare med hänsyn till att det förekommit en hel del ränker och trakasserier mot henne så hade jag hoppats att Skyttedal skulle kunna stå på sig och ge väljarna en chans att rösta på den individ, inte det parti, de satte i första rummet,

Men så verkar det inte bli. I det kristdemokratiska partiet är partivalsgenen starkare än personvalsgenen. Men det är likadant med de andra partierna. Det är därför man aldrig vet vad man röstar på när man lägger en partilista i kuvertet. Man vet bara en sak, nämligen att man inte kan lita på att den påstått förtroendevalde säkert kommer att rösta för den uppfattning hon gått till val på. Om hon har någon uppfattning.

Tänk om det varit i USA och jag hade tänkt rösta på DeSantis för att jag gillar hans idéer och sedan får reda på att han blivit berövad sin valbarhet av någon pamp som tycker jag ska ge min röst till Trump. Kanske skulle jag söka asyl på Kuba för att värna om mina demokratiska rättigheter.