På 1500-talet trodde snart sagt alla människor på Gud. Framför allt upprätthölls denna tro av överheten, prästerna naturligtvis, men även den världsliga makten. Kungen, till exempel, som ansåg sig tillsatt genom Guds nåd, hur skulle han kunna ha några tvivel?

Samhället kunde därför lassa på med ett övertygande antal auktoriter som det behövdes för att övertyga den stackars bondläpp eller annan vilseförd själ som eventuellt hyste betänkligheter mot gudstron. Och om inte maktens milda tillrättavisningar hade avsedd inverkan på tvivlaren så fanns det andra, ännu mer slagkraftiga, metoder att återföra vederbörande till ett korrekt tänkande.

Idag tycker vi att 1500-talets människor åtminstone på denna punkt hade primitiva uppfattningar. Vår tid tror inte på Gud. Vi menar att folk på den tiden satt fast i vidskepliga och felaktiga uppfattningar.

Jag vet inte om Gud finns eller inte, så den saken lämnar jag därhän. För bedömningen av 1500-talets tankevärld spelar Guds eventuella existens inte så stor roll; det viktiga är det grepp själva tron hade om människorna och samhället.

Även i vår tid finns det människor som blir så besatta av en tro att de gör vad som helst. Muslimska terrorister och Islamiska Staten erbjuder talande åskådningsexempel.

Vår rationella och upplysta västerländska kultur anser sig emellertid ha lagt vidskepelsen och den obevisade tron på hyllan. Vi menar oss styras evidensbaserat och vetenskapligt. Hos oss, är den allmänna uppfattningen, har obekräftade trossatser inget existensberättigande.

Fan tro´t. Jag funderar ibland på vad människor om några hundra år kommer att ha för uppfattningar om vår tids västerländska tänkande. Vilken tro på högre makter kommer de att häckla oss för vid sina universitet?

Jag tror politiken och demokratin. Precis som 1500-talet ansåg Gud allsmäktig och god anser vi demokratin och dess prästerskap, politikerna, för allsmäktiga. Precis som Gud på 1500-talet tillmättes kraften att styra över konjunkturerna – läs skördeutfallet – anses politikerna ha metoder att hålla ekonomin i gott trim.

Att Gud var god var självklart för femhundra år sedan; att demokratin är god är självklart idag eftersom den är tillsatt av folket självt.

Jag säger inte att det är något fel på demokratin och politiken (lika lite som jag säger att det är något fel på Gud); jag säger bara att vi tillmäter dessa institutioner krafter som de i verkligheten egentligen inte har, att våra förväntningar på vad politiken ska kunna åstadkomma i själva verket rymmer lika mycket besvärjelser som en from 1500-talsmänniskas innerliga böner.

Tänk efter lite! Olika regeringars främsta mål har varit att vända utvecklingen i skolan och minska utanförskapet. Efter mandatperiodens slut har de normalt inte kommit någonstans. Utvecklingen har fortsatt åt fel håll, helt obekymrad av regeringens åtgärder. Så kommer en ny regering och föreslår högre anslag, vilket inte är annat än större brännoffer.

Att skylla misslyckandena på enskilda ministrar är missriktat. Det är ungefär som när man tidigare offrade kungar för missväxt. Att tro att utbildningsministern, med de ynka verktyg han har, ska kunna ändra sinnelaget hos miljontals föräldrar, elever och lärare och få dem att med gemensamma krafter rycka upp skolan, det är vidskepligt. Skulle det råka ske kan det lika gärna vara genom gudomligt ingripande.

Vilket trams, säger någon. Skulle vetenskapen ha fel? Skulle det inte gå att styra konjunkturen med räntan och sedelpressarna? Då kanske människan inte heller har skickat ett rymdskepp till månen?

Jag förnekar inte vetenskapen. En del saker har den lyckats alldeles vidunderligt med. Men det fanns 1500-talspräster som gjorde gott också. Problemet är inte att hyggliga, dugliga och begåvade människor gör välsignelsebringande saker, problemet uppstår när de tror sig kunna göra underverk och framför allt när de tycker sig förtjäna ära och berömmelse för underverk de vill inbilla andra att de kan åstadkomma.

Jag anbefaller en sund skepsis som livshållning. Plus, naturligtvis, beundran och respekt för vad människor, ensamma och tillsammans, förmår uträtta när de blir besatta av någon obegriplig men välgörande ingivelse att nå värdiga mål.