I Sverige har det varit relativt vanligt med klassresor. Driftiga och begåvade individer har inom loppet av en generation kunnat förflytta sig från ett torp i Småland, till toppositioner inom näringslivet, politiken eller universitetsvärlden. Enkla arbetare har genom flit och sparsamhet kunnat bygga mexivillor i respektabla områden och placera sina barn på universitet. Även om de personliga utmaningarna varit enorma, har det funnits få formella hinder att migrera från en klass till en annan, och i gynnsamma fall ända upp till överklassen.

Kanske är det just denna egenskap, att tillåta social rörlighet, som en gång gjorde Sverige till ett föregångsland.

I historien om Sveriges uppgång och fall, inleddes ”fallet” ungefär samtidigt som våra politiker började intressera sig för mångkultur. Kanske resonerade man ungefär så här: Om den inhemska klassresan blev en succé, vilken dundersuccé skulle det då inte bli att tillämpa den globalt? Man utgick från att det inte förelåg någon större skillnad mellan en torpare från Småland, och en herde från Centralasien eller Afrikas horn. Kunde den ene lyfta sig i kragen kunde väl den andre. Det gällde bara att skapa de rätta förutsättningarna.

För att bedöma om en klassresa lyckats eller inte, måste man definiera var den börjar och var den slutar. Låt oss som exempel ta en ung man från valfritt afrikanskt land (är medveten om att man kan välja andra exempel, men drar ett ur högen). Han inleder sin klassresa i en by där de flesta saknar rinnande vatten.

Klassresan fortsätter på skumpiga vägar till någon utskeppningshamn, där en undermålig farkost i bästa fall tar honom över Medelhavet. Eller via någon annan smuggelväg, kanske instuvad i en container med ett dussin andra klassresenärer. På ett eller annat sätt leder klassresan honom över till Europa, och slutligen fram till det land som enligt hans mobiltelefon erbjuder de bästa villkoren. För många i hans situation heter det landet Sverige. Efter en del käbbel med myndigheterna, får han slutligen permanent uppehållstillstånd och en lägenhet betald av samhället.

Enligt hans egen uppfattning är klassresan därmed avslutad. Bara det faktum att han etablerat sig i Europa ger honom skyhög status i hemlandet, gynnsamma villkor på äktenskapsmarknaden och respekt från alla han känner. Han har tillgång till modern sjukvård, västerländsk bostadsstandard, pengar på banken varje månad och tid på dagarna att umgås med vänner. Han har uppnått allt han ville och hyser ingen spontan längtan att lära sig nya språk, utbilda sig till hovrättsråd eller få veta hur man lagar Janssons Frestelse. Visserligen möter han måttlig respekt från infödda svenskar, men enligt tillförlitliga källor beror det på rasism och inget man kan påverka om man är svart.

Med afrikanska mått mätt blev klassresan alltså en succé. Enligt svenska normer har den inte ens börjat. Den inleds när han sitter på första SFI-lektionen – och slutar inte förrän han känner ett solidariskt samhällsansvar, sätter svensk lag framför klanlojaliteten, respekterar västerländska kvinnor, tar avstånd från hedersförtryck, går till jobbet varje morgon, betalar in restskatten i tid, har förståelse för HBTQ och hejar på Sverige i Melodifestivalen.

Med de här närmast oförenliga målen är det inte underligt om integrationen går långsamt, eller rent av uteblir. Eftersom Sverige bekänner sig till humanitära ideal kan man inte utan vidare ta ifrån honom bostad och försörjningsstöd, och eftersom det lär förekomma etniska konflikter i hemlandet är utvisning inget alternativ. Problemet verkar i stort sett olösligt.

Sverige hade en gång en statlig utredare som hette Masoud Kamali och som påstod att hela idén med ”integration av invandrare” var rasistisk. Snarare tyckte han det var svenskarnas uppgift att ”integreras” in i ett Sverige där det fanns invandrare. Idag finns knappt någon som tar Masoud Kamali på allvar, men hans ord känns kusligt aktuella.

Många svenskar – vars föräldrar eller farföräldrar en gång gjorde den omtalade klassresan från torpstället i Småland – måste idag företa en klassresa åt andra hållet. Steg för steg försämras deras villkor, deras pension, deras trygghet, deras möjlighet att få sjukvård och inte minst deras barns framtidsutsikter. Senaste exemplet kommer från Sandviken, där högpresterande elever från ett svenskt mellanstadium av integrationsskäl bussas till en invandrartät ”kaos-skola”. Resultatet blir troligen bara att de svenska barnen får sämre utbildning, riskerar att bli mobboffer och tvingas underordna sig mångkulturen.