Den 5 december förra året frågade den republikanska kongressledamoten Elise Stefanik upprepade gånger rektorerna för Harvard University, University of Pennsylvania, och MIT ”om uppmaning till folkmord av judar bryter mot lärosätenas regler”. Rektorerna svarar att det beror på sammanhanget, på omständigheterna, på kontexten. Stefanik var inte nöjd och menade att det enda rimliga svaret borde vara JA – uppmaning till folkmord bryter mot regler om vad som får sägas vid ett amerikanskt lärosäte. Sen dess har två av presidenterna avgått efter starka protester, den senast blev Harvards svarta kvinnliga woke president Claudine Gay. Hon kunde inte förmå sig med att ta avstånd från antisemitismen på elituniversitetet (hon har även påträffats med flera fall av plagiering).

Gay har naturligtvis försökt ikläda sig en offerkofta genom att förklara beslutet med hänvisning till Gays hudfärg och kön. Resultatet, här i Sverige som i USA, är att akademin gått från att vara en plats för respektfullt meningsutbyte till att i stället bli ett forum där mångfald definieras utifrån allt annat än skilda åsikter och perspektiv. Genom att, både i USA som i Sverige, aktivt arbeta för att lyfta fram så kallade underprivilegierade grupper har man dels gjort vad som borde vara sekundärt (som kön och etnicitet) till det primära, dels ställt grupper mot varandra.

Två mycket läsvärda artiklar, en i Kvartal av Johan Gärdebo och en av den konservativliberala skribenten Alice Teodorescu, (del av denna text är tagen från dessa två) berör problemet med woke i universitetsvärlden och i förlängningen i media som New York Times i USA och public service och DN i Sverige.

Gärdebo konstaterar bland annat att: “Den drivande faktorn i denna utveckling är enligt min mening den institutionella framväxten av vad vi kan kalla en sorts värdegrundsbyråkrati. Samlingsnamnet för dessa satsningar är Diversity, Equity and Inclusion (DEI). Forskarna skapar nya begrepp för att beskriva strukturellt förtryck, vilket motiverar ständig utökning av byråkratin som kämpar för att social rättvisa ska omfatta nya grupper av offer. Dessa nya rättviserörelser skiljer sig dock från tidigare rörelser för kvinnors och svartas medborgarrätt i att man inte anser det tillräckligt, eller ens möjligt, att uppgå i majoritetssamhället. DEI handlar snarare om rättigheter i egenskap av att man är, och förblir, en minoritet”.

Där högern ser ett värde av ett respektfullt samtal mellan meningsmotståndare som syftar till att erbjuda publiken de bästa argumenten, ser vänstern i stället ett samtal som genast borde avslutas enligt den devis som länge präglat såväl partiernas förhållningssätt till SD och ignorera, tysta, avfärda eller smutskasta meningsmotståndare i hopp om att det ska leda till att de förlorar jobb, anseende och trovärdighet. 

Ända sedan terrorattacken den 7 oktober, och efterföljande strider mellan Israel och Hamas i Gaza, har tusentals demonstrationer arrangerats världen över. Utöver protester från muslimska minoriteter har ett stort antal vänsterorganisationer givit sitt stöd till Palestina, och även till Hamas.

Att amerikanska universitet har inskränkt sin åsiktsmångfald är känt sedan tidigare. På varje konservativ forskare kan det gå tio liberala. Det här är platser som kombinerat enorm prestige och kunskap med förblindande fåfänga och förakt för de medborgare som röstade på Donald Trump (alternativt på SD). Graden av ideologisk mångfald vid amerikanska lärosäten har sjunkit ytterligare till förmån för en intellektuell monokultur.

I stället för att vara ett forum för meningsskiljaktigheter har vi fått fler deplattformeringar. Harvard kommer idag sist bland alla amerikanska lärosäten i universitetsmätningar för yttrandefrihet. Den drivande faktorn i denna utveckling har varit den institutionella framväxten av en sorts värdegrundsbyråkrati där ”mångfald” (diversity) syftar på rekrytering av studenter och personal utifrån föreställda kvoter om oföränderliga egenskaper (hudfärg, könsidentitet, sexualitet).

För att återkoppla till Gazakonflikten. I stället för att arrangera akademiska debatter om hur man i Västvärlden ska förhålla sig till konflikten mellan Hamas och Israel så ägnar sig värdegrundsbyråkrater åt att avleda frågan till att handla om etikett. Det är ironiskt att många av de människor som rättviserörelserna säger sig sympatisera med (transsexuella, svarta, feminister) själva hade förföljts om de försökt genomföra sina demonstrationer på plats i Gaza. Utan tydligare idéer om vad man är för, eller vill bygga, är det således bara en tidsfråga innan tidigare skyddade minoriteter, som judar, kastas under bussen när dessa ställs mot en annan skyddad grupp – i detta fall Palestinamuslimerna.

I Sverige har vi samma problem. Woke-drottningen här är den kontroversiella advokaten Anne Ramberg, f d generalsekreterare i Advokatsamfundet och grundaren av den halvhemliga föreningen Hilda och Ruben, bestående av höga jurister. Hon är idag ordförande för Uppsala universitet, tillsatt av den förra rödgröna regeringen, och även för vänsterextrema Expo. Nu höjs röster för att avsätta Ramberg för flera av hennes uttalanden. Hon har benämnt en femtedel av Sveriges befolkning, det vill säga SD-väljarna, som ”brunråttor”, ungefär som kloakmänniskor. Moderaternas studentförbunds Douglas Thor vill avsätta Ramberg efter flera kritiserade uttalanden om Nato och Putin där hon, enligt honom, har spridit Putins världsbild: ”Uppsala universitets anseende ska inte bli nästa offer för Anne Rambergs dåliga omdöme, vi anser att hon borde avsättas” hävdar Thor.

Ramberg (och Annika Strandhäll) har även kritiserat vänstervridna Public Service för att ha gett (en trolig SD-man) Chang Frick plats i TV. ”Vad är det för patetiskt samtal som SVT 1 sänder i programmet Mötet? Att upplåta tid i TV för en aggressiv man från en värdelös nyhetssajt är svårbegripligt. Public Service borde förvalta uppgiften med större integritet. Alla troll borde inte få komma till tals”.

Ramberg har även hävdat att de så kallade ”ensammakommande barnen”, vissa mellan 20 – 40 år, borde få amnesti. Ett annat horribelt uttalande är att: ”Humanismen kräver att de gamla skall göra avkall på sin välfärd” (till förmån för invandrarna). Ytterligare ett famöst inlägg: ”De (SD) är demokratiskt valda, javisst, men det var ju Hitler också i någon mening”.

Ramberg om att SD är demokratiskt valda: ”Det var ju Hitler också”

Woke började i USA och förhoppningsvis ser vi nu början på slutet av decennier av dravel och separatism också här i Sverige. Det första som borde åtgärdas är att sparka Anne Ramberg.