Ännu en nyårshelg har passerat och ännu en mängd raketer har avfyrats mot bilar, hus, människor och djur. Det har varit ”stökigt” som våra main stream-medier väljer att uttrycka det. Och det är bara att konstatera: Fyrverkerier är inte längre något folk smäller av för att skapa stämning vid tolvslaget utan vapen som används av folk som finner njutning och glädje i att plåga och terrorisera sin omgivning.

Själv har jag haft både oberörda och skotträdda hundar och iakttar därför viss försiktighet när jag går ut på hundpromenader under nyårshelgen. Men vad hjälper det när ungdomar och, för den delen, deras föräldrar står på balkongerna och väntar in hundägare och deras fyrfota vänner för att fyra av jättefyrverkerier just när de går förbi?

Det hände mig på nyårsafton. Ute på kvällspromenaden redan vid 20-tiden, för att undvika att utmana ödet med mina (dittills) orädda hundar hamnade vi i ett raketregn som jag aldrig sett maken till. Jag upptäckte snabbt att det sköts från en balkong och att de som stod på balkongen riktade sina raketer just mot vårt håll. Det var en oerhört obehaglig känsla – som att vara under attack – och jag ökade på stegen för att komma undan beskjutningen samtidigt som jag var noga med att hålla mig lugn för hundarnas skull.

Först verkade det fungera. Under de första 20, 30 smällarna höll sig hundarna coola. Men sedan satte balkongterroristerna igång med ett ännu mer intensivt skjutande och då hjälpte det inte längre att jag höll mig lugn. Båda hundarna greps av panik och kunde inte komma hem fort nog.

Någon timme senare gick jag ut ensam, för att se om jag verkligen uppfattat saken rätt. Jag strosade långsamt förbi huset från vilket raketerna avfyrats och såg samma personer stå där, varmt klädda i täckjackor och luvor, beredda att avfyra sina vapen. Barn så unga som tio, elva år, ett par i äldre tonåren – och vuxna som såg ut att vara deras föräldrar. Och, med risk för att låta fördomsfull, familjen hette inte Svensson i efternamn.

När en hundägare närmade sig satte de igång igen och började skjuta rakt mot honom och hans hund och när hunden började yla hysteriskt och rulla med ögonen av skräck, skrattade dräggen på balkongen som om det var det absolut roligaste de någonsin upplevt.

Jo, jag kallar dem drägg för det är vad de är. Det finns ingen som helst ursäkt för ett sådant beteende och de som tjatar om ”socioekonomiska omständigheter” kan fara dit pepparn växer. Det här är kräk och ingenting annat, både ungarna och deras föräldrar. Och den som har råd med ett artilleri som familjen på balkongen investerat i lever sannerligen inte i någon ekonomisk utsatthet, tvärtom.

Jag ringde faktiskt till polisen medan jag fortfarande var i närheten men efter lång väntan fick jag till svar att de inte kunde göra något. I min enfald trodde jag att det betraktades som olagligt att skjuta raketer mot människor och djur, men jag bemöttes ungefär som om jag varit en gnällkärring som missunnade en fin liten barnfamilj att fira nyår i lugn och ro.

Mina hundar lugnade ner sig ganska snabbt efter att vi kommit in och glädjande nog visade de ingen rädsla när tolvslaget inföll och det började smälla på nytt. Men även om händelsen inte verkar ha satt några djupare spår i hundarna så har det satt spår i mig. För första gången funderar jag på allvar på att bryta upp och flytta någon annanstans. Frågan är bara vart. Finns det överhuvudtaget någon plats kvar som liknar det Sverige som jag älskade? Jag tvivlar.