Jag har nyss läst Kjell Westös Skymning 41. Westö berättar om några människor i Helsingfors och dess omgivningar under det vinterkrig och fortsättningskrig som trasslar till deras liv.

Många dör, de flesta vid fronten men också i staden under ryssarnas bombningar.

Döden innebär ett ofrånkomligt bokslut. Plötsligt blir det levda men avslutade livet enklare, lättare att förstå – för läsaren och för de personer i den dödes omgivning som får fortsätta sina liv. Den dödes liv blir bara en snabbt försvinnande ton i krigets buller.

Så är det för alla, alltid. Det blir bara tydligare under krigets tumult.

Just nu dör många i Sverige av skott från skjutvapen och hugg från knivar, hanterade av unga, mycket unga brottslingar. (Nästan alla förövare är första eller andra generationens invandrare, men det förtigs, av någon anledning). Också de får ett påtvingat bokslut.

Det är ändå en väsentlig skillnad. Finländarna dog, vid fronten eller hemmavid, i ett krig för att försvara sitt land och sitt sätt att leva.

”Svenskarna” i dag dör i småskaliga inbördeskrig som handlar om att ta eller försvara delar av narkotikamarknaden. Andra svenskar dör bara därför att de kommit i vägen.

Vilket bokslut gör den dödade gängbrottsligens anhöriga? Och de som, helt ovetande om gängkriget, dör därför att de råkat stå i vägen?

Vad är det som förklarar förenklingen efter döden, som gör det möjligt att upprätta ett bokslut?

Framtiden har försvunnit – med dess möjligheter och bekymmer.

Det gäller också för det som kallas Sverige, och dess invånare. Landet har fastnat i ett dödens grepp som det inte kan ta sig ur. Det finns inte längre någon framtid, för alltför många.

Och bokslutet är så dystert att ingen vill veta av dct.