Axel Oxenstierna, bilden, var en av svensk historias största statsmän. Han tog över en aristokratiskt inspirerad, det vill säga ganska känslobesjälad statsapparat och förvandlade den till en strängt regelstyrd förvaltning som styrdes i enlighet med landets första konstitution. 

I enlighet med denna ordning skulle Sverige styras genom att olika slags valda ombud fattade besluten medan tjänstemän verkställde vad cheferna beslutat. Ämbetsmannavälde, att beslutsfattarna gav sig in i ärendenas hantering, har sedan dess inte haft någon plats i den statliga förvaltningen. Man hade till exempel kunna tro att en person som Lena Hallengren, socialminister under coronat, vars kraftfulla och dynamiska fingrar måste ha darrat av lust att ge sig in i händelsernas centrum och utfärda order om hur rent konkret koronat skulle bekämpas i Sverige. Men det fick hon alltså inte.  

Statens dokumentation av hur det hela gick till presenterades i början av december i form av ett överlämnande av mer än 700 ämbetsinlägg från förre statsepidemiologen Anders Tegnell till en brittisk statlig utredning som satts att undersöka hur den brittiska coronapolitiken genomförts. Tegnells eget vittnesbörd inför den engelska undersökningskommissionen överlämnades också.  

Det framgår att Tegnell, i enlighet med svensk ämbetstradition inte frågat efter vad Hallengren tyckte att han skulle göra i coronapolitiken. Hon fick stå där och tugga fradga för att äntligen komma till start för ämbetsmännen hade efter vad jag har hört i privata diskussioner inte hade, som alla trodde, några hemliga agendor, utan nöjde sig med att göra precis som WHO utrett och rekommenderat i decennier, det vill säga i stort sett så lite som möjligt i form av nedstängningar och skolavbrott. Sverige var det land av alla tänkbara som gjorde minst i form av kraftfulla politiska ingrepp mot coronat. 

Jag minns våren 2020 när allt var som mest förvirrat (vilket inte är orimligt eftersom det inte utvecklats någon vedertagen politik). Jag minns hur Sverige och Tegnell fick skäll för att de inte som sina lokala coronatsarer i exempelvis Italien och USA för att ge intryck av handlingskraft hittade på en massa politik om inte kunde förutsägas ge några effekter och, som det visade sig, inte heller gjorde det. Men när folken krävde kraftfulla åtgärder var det lättaste för en politiker att stänga utbildningsväsendet och ge varenda apotekare särskilda bidrag för hitta på medikamenter mot covid att intas oralt eller intradermalt. Trump, kraftfullast av dem alla, aktade inte ens för att upphäva medicinska kontrollagar för att drogerna skulle produceras fortare. 

Men det visar sig också i den engelska undersökningen att Sverige inte var unikt bara däri att ämbetsmännen – särskilt Tegnell och hans företrädare Giesecke – höll sig till sin läst när kollegorna i andra länder oavbrutet hoppade över skaklarna för att försöka göra sig poänger på politikernas bekostnad. (Läs någon av böckerna om Anthony Fauci.) Sverige var också unikt däri att den uppmätta dödligheten i corona när allt var utspelat och klart var lägre hos oss än någon annan stans. 

Kan det vara så att Hallengren och statsminister Löfven medvetet hade hållit sig i skinnet enligt Axel Oxenstiernas föreskrifter och därmed kunnat rädda Sverige från en allvarligare smitta? Det tror inte jag. Att Hallengren inte gjorde något berodde nog snarare på oförmåga och bristande drivkraft än lydnad för historiska ämbetsregler. Eller också berodde det på att både hon och Löfven trodde att de gjorde allt i deras makt för att förmå Sveriges ämbetsman att anstränga sig mer, snarare än mindre, än sina utländska kollegor. 

Enligt Dagens Nyheter talade Löfven i tjugo minuter den femte mars 2020 med WHO-chefen Ghebreyesus. För detta fick Ghebreyesus 40 miljoner kronor mer än han räknat med men fick då å andra sidan beröm för sin förmåga att hantera de svenska myndigheterna. Sverige var ”ett föredöme”: 

Under samtalet som varade i tjugo minuter beskrev Löfven hur ett stort antal myndigheter och samhällsaktörer arbetar med att hålla kontroll på nya insjuknade och att spåra smittade. WHO-chefen hade då berömt Sverige för att låta hela regeringen och samtliga departement engagera sig i frågan och inte, som i vissa länder, lägga ansvaret på hälsodepartementet.