Lyckliga omständigheter har ombesörjt att jag i min hand nyligen fick en dossier omfattande ett hundrafemtiotal hand- eller maskinskrivna (eller på något vis kopierade) handlingar från 1930-talet där avlägsna släktingar till mig med (de fingerade) namnen Albert med hustru Virginie Leclos samt deras son Marcel ansöker om uppehållstillstånd och medborgarskap i Sverige. Bakgrunden är att franske medborgaren Albert redan befunnit sig – med oklara tillstånd – några årtionden i Sverige och försörjt sig som konsertpianist och restaurangmusiker och nu söker asyl i Sverige eftersom han hållit sig i Sverige i stället för att rycka in när den franska krigsmakten ville mobilisera honom till första världskriget. De franska myndigheterna betraktade honom troligen som desertör även om kriget tagit slut.

De svenska myndigheter som utredde Alberts medborgarskapsansökan var sådana som Kriminalavdelningen på Justitiedepartementet, Överståthållarämbetet för polisärenden, Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Västernorrlands län, tjänsteförrättande poliskommissarien E. W. Lindberg vid Sundsvalls Rådhus, pastorsexpeditionen i Sundsvall, ett stort antal poliskamrar samt arbetsgivare, i huvudsak hotellägare och restauratörer där Albert haft längre eller kortare uppdrag, till exempel skeppsklareraren Henrik Ivar Lundh på Torstenssonsgatan, direktören Knut Ljungkvist å Hotell Anglais samt borgmästaren Gunnar Pant på Blockhusudden samt, naturligtvis, till slut Konungen som vid en föredragning till slut avgjorde ärendet, turligt nog för familjen Leclos med positivt resultat.

Att jag redovisar familjen Leclos förehavanden med svenska myndigheter och berörda privatpersoner som ofta blev ganska innehållsrika – polismästare Bergströms noggranna intervju, kanske rentav förhör, med fru Else Berglund på Berns Salonger i syfte att efterhöra hennes uppfattning om Alberts vandel måste ha varit ganska betungande för svenska staten om man betänker tidsåtgång för samtalet, polismästarens långsamma anteckningar med blyerts och sedermera utskrift på maskin med pekfingrarna och aktens infogande i dossiern för någon makthavares slutgiltiga bedömning av Alberts lämplighet för svenskt medborgarskap. I fantasin jämför jag med hur asylansökningar hanteras idag när det tillsammans med hundratusentals andra ansökningar om olika slags uppehållstillstånd årligen ska presteras ett nästan oändligt antal rättskaffens beslut i utlänningsärenden.

Jag kan inte tänka mig att dagens myndigheter kommer ens i närheten av den noggrannhet som Alberts samtida kontrollanter uppvisade. Hur skulle det förresten kunna gå till? Abdul från Baghdad kommer hit och vill bli intagen i landet. Hur ska en vandelsprövning kunna genomföras när analfabeten Abdul inte har med sig ett enda kontrollbart dokument, inte ens ett pass? Kan man tänka sig något annat än att den handläggande tjänstemannen, eventuellt med en suck, godkänner Abduls ansökan av ren förtvivlan över att den typ av sanning som fru Ebba Henser, Artillerigatan, skulle ha ansett tillfyllest över huvud taget inte är tänkbar i fall som dessa.

Den stora skillnaden mellan trettiotalets och vår tids utlänningsärenden framgår tydligt av hur Alberts ärende hanterades. Den fråga som Sverige ställde sig med anledning av Alberts ansökan var om fransmannen kunde förväntas vara till nytta för Sverige och svenskarna. I de blanketter som Albert skulle fylla i fanns utrymme för allt. Vad hade han för utbildning och betyg? Hade han någonsin haft med rättvisan att göra? Hade han inkomster som räckte för att försörja sig själv och Virginie och Marcel? Hur stor förmögenhet hade han? (Nja, han hade ett hus värt kanske 20 000 kronor i Angers, Frankrike, men det saknade hyresgäster och kunde vara svårt att sälja just nu.) Var alla skatter inklusive artistskatten betald? Skicka med kopia som bevis, tack.

Myndigheterna hänvisar ofta till Alberts ansökan som ”den underdåniga ansökningen” eller ”hans underdåniga framställning om svenskt medborgarskap”. Jag kommer att tänka på ilskna muslimer som handgripligen tränger sig in hos socialsekreterare och kräver att få sina ekonomiska rättigheter godkända på momangen. De humanitära också, förresten. Abdul kräver att bli behandlad med respekt.

I ett remissvar avseende Alberts skötsamhet och livsföring anför länsstyrelsen i Uppsala län att ”under sökandens vistelse här i länet mot honom icke förekommit något, som må kunna utgöra hinder för ansökningens förordande till nådigt bifall”. Regeringen sägs planera utökad undervisning i svenska för asylsökande och andra uppehållsaspiranter. Är regeringens ambition möjligen att Abdul ska lära sig att kommunicera med myndigheter med samma tonfall som länsstyrelsen i Uppsala län åtminstone tidigare brukade?