I min ungdom fick jag lära mig av en äldre släkting som var major på Dalregementet att judarna var mer värda vårt stöd än araberna. Han röt att judarna fick öknen att blomma medan araberna knappt gjorde något nyttigt alls. Sedan dess har jag varit skeptisk mot alla som hävdat att framstående grupper svenskar, särskilt militärer, ogillat judar och haft nazistiska böjelser. I stället har jag blivit prosemit vilket betyder att jag hållit mig med fördomar till förmån för judar. För tio år sedan gjorde jag en vetenskaplig undersökning som inte utan rimliga resonemang kom fram till att judar är ungefär 300 gånger så smarta som araber, ett prosemitiskt övermod som fick sitt straff den sjunde oktober i år.

Som många andra har jag sedan dess plågat mig med att fundera över hur kriget skulle fortlöpa och vilken av parterna som hade mest fog för sina bedömningar av utvecklingen efter dag ett. Eftersom jag varken är jude eller arab och i övrigt okunnig om förhållandena i Mellanöstern tyckte jag mig kunna ta mig rätten att spekulera. Min första spekulation tycks till min glädje slå fel.

Jag föreställde mig nämligen att snart sagt hela världen, kanske till och med en del araber, skulle gripas av fasa och vämjelse över de illdåd som Hamas och andra palestinier utövade den sjunde oktober i Gaza. Denna över jorden spridda ilska skulle, trodde jag, väcka ett hat mot islamister som skulle ge judarna trumf på hand i det fortsatta kriget. Men, sa jag mig, att när det gått några veckor skulle de tillfälliga känsloladdningarna gradvis klinga av. Världen skulle inte längre se Hamas nidingsverk men däremot uppmärksamma Israels fortsatta framgångsrika krigsinsatser och därmed snabbt återta sina antipatier mot Israel som därefter skulle stå ensam mot en hel värld av fiender (om man inte räknar det fortfarande ganska villrådiga USA, där det finns ungefär lika många judar som i Israel, ungefär åtta miljoner av vardera, vilket kan jämföras med runt 350 miljoner arabisktalande på jordklotet; det ska mycket till ens för att våga hoppas att en bit över ett dussintal miljoner judar ska kunna hävda sig i krig mot en islamistisk rörelse med en rekryteringsbas på över 350 miljoner människor minus kvinnorna som ju inte helt och hållet räknas).

Min första, förvånade spekulation är alltså att judarna än så länge tycks klara kriget mer framgångsrikt än man vågat hoppas. Den totalt oväntade besvikelse för Israel som attackerna den sjunde oktober medförde har inte fördjupats utan tvärtom vänts i fasthet och viljekraft.

Min andra spekulation gäller krigets fortsättning. Kommer det att fortsätta som ett envig mellan Israel och Hamas eller kommer diverse allierade att ge sig in att strida på någondera sidan. Om kampen engagerar ytterligare krigsmakter är utvecklingen ännu mer oförutsägbar än den just nu ser ut. Det kan, som flera betraktare konstaterat, bli världskrig och sammanbrott i världsskala. Men om slaget fortsätter som en kamp mellan alltmer uttröttade judar och muslimer som till slut saknar både krafter och ammunition. På något vis måste det avgöras vem som ska ha landet mellan floden och havet.

Problemet är att frågan vem som ska äga landet inte går att avgöra på något av de två normala sätten där det första är att endera parten, när båda känner sig utmattade, i kraft av historisk legitimitet hävdar sitt innehav vara rättmätigt. I det här fallet hävdar båda parter flerhundraårigt grundade rättigheter. I den mån båda är nedslitna och slut måste de ligga urlakade till åtminstone den ena parten återhämtat sig nog för att börja slåss igen. Men innan parterna är så pass försvagade att något slags fred kan bryta ut kommer andra länder att blanda sig i utvecklingen. Flera förhållanden talar för att de i så fall för hela regionens väl borde engagera sig för att stödja Israel. Till skillnad från araberna har israelerna värnat om mänskliga rättigheter inte bara för judar och också för sina motståndare, till exempel genom att tvärtemot Hamas föröka skydda civila fiender under det pågående kriget.

Judarna har också ansträngt sig för att ”få öknen att blomma” och på det viset skapat tillväxt på sitt begränsade territorium som skapat välstånd även för araberna. Israel har också välkomnat judar i hela världen att bosätta sig i Israel och har därmed skapat ett land åt sitt folk. Man kan jämföra med araberna som tvärtom ansträngt sig för att hålla sina religionsfränder borta från sina egna länder och, som i exempelvis i Egypten, förhindra andra araber att bosätta sig. Ett Mellanöstern med ett avgörande israeliskt inflytande och med en ny arabisk anda i Abrahamavtalens efterföljd skulle i den bästa av alla världar kunna skapa den förnyelse som området behöver.