BITTE ASSARMO: Luciamorgonens magi

Oavsett hur många som försöker få det till att Lucia är än det ena, än det andra – vad som helst utom en svensk tradition – så finns det ingen tvekan om vad Lucia innebär för mig. Det är för mig en oerhört viktig del av det svenska kulturarvet. Än sen att Luciafirandet förändrats över tid och bara har namnet gemensamt med det katolska helgonet – det svenska Luciafirandet är något unikt och värdefullt som betytt massor för generationer svenskar.

Bäst är det på morgonen – så tidigt som möjligt – och allra helst om det är snö och kallt. Som idag. Mitt lilla femtiotalsområde ser ut som ett julkort när jag ser ut genom fönstret. Det är rena njutningen att stiga upp, sätta på kaffet och värma ett par lussekatter till frukost. Nej, jag vet, man ska inte äta kaffebröd till frukost, allra helst inte om man är diabetiker, men på Lucia får man slarva – jag skulle till och med säga att man bör göra det – och förresten kan man baka jättegoda lussekatter även utan socker, så det så!

Sen sitter jag där vid köksbordet, lyssnar på de vackra sångerna och ser morgonen gry. Fast inte alltför länge för mina båda hundar är inte helt bekväma med att jag tar för lång tid på mig på morgonen. Vår förra hund, lilla Märta, var morgontrött och sävlig och ville helst inte gå ut förrän framåt förmiddagen men de här två vildbasarna är av annat virke.

Kim och Nickie kom till oss i somras, efter att vår Märta blivit hastigt sjuk och vi tvingades låta henne somna in. Vi hade inte planerat att ha två hundar, men omständigheterna gjorde att det blev så ändå. Både Kim och Nickie behövde nya hem och min man och jag behövde en ny familjemedlem och hur skulle vi ha kunnat välja bort en av dem när båda var i lika stort behov av ett kärleksfullt hem och ett tryggt liv?

I mitt barndomshem fanns inga hundar, däremot katter. Och det är klart att de fick ställa upp som lussekatter på Lucia, fattas bara annat. De var snälla nog att ha kvar det röda sidenbandet runt halsen i flera minuter innan de lyckades få av sig det.

Även i skolan var Lucia en särskilt festlig tilldragelse. Eftersom jag sjöng i skolkören var jag också oftast med i Luciatåget och vi samlades en bra stund innan resten av eleverna anlände. En sista repetition på de där älskade sångerna som vi egentligen kunde utantill och sen var vi klara att skrida in i våra vita lucialinnen när resten av skolan slagit sig ner i aulan eller matsalen eller var skolledningen nu valde att arrangera Luciatåget. Det var lite olika, år från år.

På Lucia fick vi också särskilt god mat i skolmatsalen, eller matbespisningen som vi brukade säga (matbespisninga på Karlskogadialekt). Risgrynsgröt med saftsås och mjuka limpsmörgåsar med pålägg, ost eller prickig korv, och så fanns det frukt att ta efter maten. Jag tror inte jag kände någon som inte älskade att äta i matsalen den dagen.

Luciamorgonens magi är fortfarande lika stark för mig. Vinternatten är lika mörk, snön lika vit, Lucias ljuskrona lika glimmande som alltid. Trots att våra svenska traditioner behandlas så styvmoderligt i medierna och politiken, så lever de ändå kvar – kanske i ännu högre grad just för att de så ofta förminskas och förlöjligas i TV, radio och tidningar.

Glad Lucia till er alla!

Bitte Assarmo