Frida Johansson Metso är psykolog, samordnare för Röda Korsets kompetenscenter för tortyr- och krigsskaderehabilitering och fristående kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida.

I likhet med många andra är Johansson Metso helt övertygad om att Sverige är det enda land i världen där det går att leva ett någorlunda anständigt och värdigt liv. Därför är det en självklar mänsklig rättighet för alla världens folk att få flytta hit och leva och bo i Sverige, med full tillgång till den svenska välfärden från dag ett.

Johansson Metso är långt ifrån ensam om denna uppfattning. Den har delats av samtliga partier, förutom SD, och den har tillsammans med tesen om alla människors lika värde styrt svensk migrationspolitik de senaste 50 åren.

I DN 2 december skriver Johansson Metso om hur fullkomligt uselt Sverige är när det gäller omhändertagandet av världens alla flyktingar. Inte bara splittrar vi familjer, vi förvägrar människor själva rätten till en familj. Vilket sker på en mängd försåtliga sätt, så att vi ska slippa ta vårt ansvar. Hon skriver:

”För att rätten till familj ska respekteras för flyktingar krävs att man som vuxen kan försörja samtliga och har en normstor bostad.” Detta ser hon som fullständigt orimligt. Dessutom:

”För att Sverige inte skulle uppfattas hindra familjeliv har det funnits en tidsfrist – de som lyckas lämna in en ansökan om återförening inom tre månader från att de fått asyl slipper försörjningsansvar. Men från och med den 1 december togs alltså tidsfristen bort för många.”

Hon berättar att eftersökandet av anhöriga i krigshärjade och dysfunktionella regioner i Mellanöstern och Afrika kan ta lång tid, ibland upp till 15 år. Under denna tid av eftersökning kan vi inte räkna med att de som valt att flytta till just Sverige ska anstränga sig för att skaffa jobb och bostad.

Allt detta är för övrigt inte något man skaffar sig utan något man får, serverat av andra, och tålmodigt inväntar:

”Därför är det ofta omöjligt för anhöriga att tålmodigt invänta jobb och bostadskarriär. Som psykolog har jag suttit med krigstraumatiserade patienter som inte kan tänka på något annat, och inte kan tillåta sig att må bra, så länge en familjemedlem är saknad.” Hon sammanfattar:

”Den svenska politiken är inte EU:s miniminivå utan ett försök att lägga sig under den, och motsatsen till att respektera internationella konventioner. Det är familjesplittring som blir huvudregel här.”

För att ha upphöjts till ledarskribent på DN, som är Sveriges största dagstidning, uttrycker hon sig ibland något vagt och obegripligt. Om de lyckliga stunder då hon varit med om familjeåterföreningar skriver hon:

”Det är svårt att genuint förmedla storheten i hur det känns att dela ögonblicket när hopp belönas och livet startar om igen.”

Så hopp infrias alltså inte, hopp belönas. I så fall kan jag säga att mitt hopp om att Sverige ska sluta fungera som ett land dit vem som helst från hela världen kan flytta och få livslång försörjning av oss andra har belönats. Eller infriats, vilket jag föredrar att kalla det.

Hon avslutar sin text på ledarsidan med en naiv fråga:

”Vi lever i en mörk, våldsam tid. Vill vi inte att Sverige ska vara en plats för solskenshistorier?”

Nej, vi vill att Sveriges tid som en plats för hela världens ”solskenshistorier” nu definitivt måste avslutas. Till och med socialdemokraterna har nyktrat till från sitt godhetsrus och åtminstone delvis skådat den nya verklighet som Sverige idag erbjuder. Nu lever även vi svenskar i en mörk och våldsam tid.

Jag hoppas och tror att skribenter och opinionsbildare som Johansson Metso är på väg ut från scenen. Vi har helt enkelt inte råd med fler verklighetsfrånvända godhetsapostlar som hon, varken ekonomiskt eller kulturellt.