Sedan jag för snart femtio år sedan tillträdde en tjänst som förste byråsekreterare inom den svenska utlandbiståndsförvaltningen har jag oavbrutet dragit samma slutsatser om sådana anslagsfinansierade organisationers beteendemönster. Till skillnad från privata företag, som, när allt går som det ska, är vinstmaximerande så är anslagsfinansierade organisationer, i mitt fall till exempel Sida, FN och diverse kommuner, i stället omsättningsmaximerande. (För denna sanning fick Angus Deaton nobelpriset i ekonomi flera år efter det att jag kommit till insikt så om du får se en lista över ekonomipristagare där mitt namn saknas så kan du tryggt dra slutsatsen att du konfronterats med fejk njus.)

Om det där emot förmodan inte skulle vara glasklart kan jag illustrera med ett exempel. Om du jobbar på ett vinstmaximerande privat företag och ett år råkar dra in större profit än väntat så blir du hyllad av företagsledningen eftersom företaget är just vinstmaximerande. Mer profit känns bra. Om du däremot jobbar i en omsättningsmaximerande myndighet och kommer springande med ett överblivet överskott vid budgetårets slut möts du bara av sura miner. Tänk allt fint som verket hade kunnat göra för pengarna du onödigtvis sparade på, till exempel kurser och konferenser för personalen, ett nytt, större och bekvämare kontor, uppgradering från ekonomi till ekonomi plus på utlandsresor, en ny experimentavdelning som koncentrerade sig på artificiell intelligens för att vinna prestige åt verket och motsvarande!

Denna princip om att anslagsfinansierade organisationer är omsättningsmaximerande, som jag alltså påstår att jag har formulerat efter noggranna studier inom ett stort antal verk och myndigheter, är, hävdar jag lika självsäkert, en sociologisk järnlag vilket betyder att den alltid gäller.

Det är omöjligt att öppna en tidning utan att stöta på en nyhet som går ut på att en myndighet har ett problem som den vill ha mer pengar för att lösa. Ofta handlar det in någon olägenhet som myndigheten anser sig böra åtgärda, till exempel knarkhandel och mordförsök på något förortstorg. Sådant är för det mesta en bingolösning för de berörda organisationerna, ty alla måste ha någon sorts ekonomisk förstärkning. Polisen behöver mer folk, det visar sig saknas socialsekreterare, det råder underskott på behöriga lärare. I Danmark, ett land med mycket fantasi, har det förekommit förslag att man helt enkelt river utanförskapsområden och börjar på nytt i hopp om att det skulle sätta stopp för kriminaliteten, visserligen oklart hur men när det handlar om omsättningsmaximering får man inte vara för petnoga med resonemangen.

Ett annat exempel från häromdagen är att tre företrädare för miljöpartiet har upptäckt PFAS, ”vår tids värsta miljögift”, som orsakar cancer och en mängd andra sjukdomar. Som vanligt är ”barn särskilt känsliga”. Kemikalielagstiftningen är för slapp och tillåts ta risker med människors hälsa. Här behövs nya lagar, nya myndigheter, mer statliga pengar och en ”nationell kraftsamling”. Vem vet, kanske blir det en myndighet med generaldirektörspost och en hel del andra nya välavlönade positioner till de miljöpartister som på egen hand larmat om problemet?  

Ett aktuellt exempel är den nyligen presenterade Pisa-rapporten om skolelevers kunskaper. Pisa-sekretariatet verkar helt bekant med hur nationella slipstenar brukar dras när otillräckliga resultat uppdagas och myndigheterna med automatik börjar begära mer pengar för att omsättningsmaximera. 81 länder deltog i årets Pisa-undersökningar och man kan anta att de flesta begärde ökade anslag när resultaten redovisades.

Men här inträffade något märkvärdigt. Pisa-sekreteriatet skickade ut varningstexter till de myndigheter och departement som Pisa av erfarenhet visste skulle överflödas med förnyade anslagsäskanden. Jag vet inte vad som kan ha hänt. Har Pisa blivit hederligt? Så här varnar organisationen för vinstmaximering (https://www.oecd.org/publication/pisa-2022-results/country-notes/sweden-de351d24/) i en särskild rapportavdelning avseende Sverige:

Utgifterna för utbildning är endast i viss mån relaterade till elevernas prestationer. Bland de länder/ekonomier vars ackumulerade utgifter per elev, under alla grundskole- och gymnasieår mellan 6 och 15 år, var mindre än 75 000 US-dollar (köpkraftsparitet) 2019 var högre utgifter för utbildning förknippade med högre resultat i Pisa-provet i matematik. Detta var dock inte fallet bland länder/ekonomier vars sammanlagda utgifter var större än 75 000 US-dollar (köpkraftsparitet). För den senare gruppen av länder/ekonomier verkar det vara viktigare för elevernas resultat hur de ekonomiska resurserna används än hur mycket de investerar i utbildning. I Sverige motsvarade de sammanlagda utgifterna per elev över tio år mellan 6 och 15 år cirka 133 000 US-dollar (köpkraftsparitet).

Det betyder att om ett land lägger ned mindre än totalt 75 000 dollar på ett barns skolutbildning så kan en extra dollar ge ett positivt resultat. Men om landet lägger ned mer än totalt 75 000 dollar blir ingenting bättre av de extra dollarna. Troligen ger en extra dollar negativ avkastning räknat i skolresultat och desto mer negativt ju mer överförsörjt skolsystemet är. Sverige betalar alltså dubbelt så mycket per elev som elever i länder vid just den tipping point där mer pengar börjar ge negativ avkastning.