Den 6 december publicerade malliga morgontidningen en debattartikel av Kawtar Chibli, där denna beklagar sig över hur hemskt det är att vara muslim i Sverige, ett av världens minst rasistiska länder. Som muslim undrar jag hur länge vi står ut i Sverige skriver hon (låst artikel):

”Tankar om hur mycket rasism, kränkande behandling och diskriminering vi muslimer måste tolerera jagar mig” skriver hon.

Själv jagas jag snarare av tankar om hur mycket muslimsk lättkränkthet och självömkan vi andra måste tolerera.

Kawtar Chibli presenteras som socionom men det är inte det enda hon är. Hon är också hijabaktivist och anser att den muslimska huvudbonaden ger ”styrka och frihet”. Hon har varit (är möjligen fortfarande) engagerad i Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa tillsammans med bland andra Mehmet Kaplan och Yasri Khan och får därför förmodas dela deras politiska och religiösa agenda.

Den sistnämnde – mannen som vägrar ta kvinnor i hand – har hon för övrigt också varit gift med. I en artikel som publicerades 2014 i den malaysiska nyhetskanalen Astro Awani (Se bild till vänster) förklarade de att de tillsammans kämpade bland annat för att fler muslimska familjer skulle bli godkända som fosterfamiljer.

2013 var hon med och stöttade det så kallade hijabuppropet som byggde på påståendet att en kvinna blivit misshandlad på grund av att hon bar hijab, en händelse som kom att kallas ”hijabmisshandeln”. I slutänden visade sig alltsammans vara ett påhitt av hijabpropagandister som Bilan Osman och Fatima Doubakil och de DNA-spår som säkrats på hijaben kom enbart från kvinnan själv.

Kawtar Chibli är också aktiv på sociala medier, som lobbyist för normaliseringen av den tvingande klädseln för kvinnor, samt har medverkat i en rad panelsamtal om hijab och andra muslimska företeelser, varav flera arrangerade av det extremistanstrukna studieförbundet Ibn Rushd.

Hennes text innehåller samma ändlösa gnäll som brukar vara fallet när lättkränkta muslimer bereds plats på de fina tidningarnas debattsidor. Men hon (eller malliga morgontidningens debattredaktör?) är inte dummare än att hon inser att svenska folket, och kanske även DN:s egna läsare, är rejält less på självömkande muslimer, och därför stickar hon offerkoftan ännu lite större och låter påskina att muslimer befinner sig i samma utsatta situation som judar:

I dag ställs minoriteter mot varandra fast att vi delar samma upplevelser av utanförskap och stigmatisering. Våra bönelokaler vandaliseras och våra trossymboler gör oss synliga och utsatta för hatbrott. Det är drivet av samma sorts hat, skriver hon, som om det muslimska stödet för antisemitiska Hamas endast vore spridda skurar och muslimer och judar går hand i hand genom det brutala gatlopp som vita svenskar utsätter dem för.

Och vita svenskar har hon problem med. I gymnasiet hade hon oturen att gå i en klass med 98 procent vita elever. Man tycker ju att folk borde tänka sig för innan de låter sig födas med fel hudfärg, men det är ju ingen ände på svenskarnas fräckhet:

Jag var sexton år och stod inför mina klasskamrater, 98 procent vita. Jag hade klottrat ner meningen ”there are no compulsions in religion” (det finns inga tvång inom religion) på tavlan bakom mig. Detta eftersom jag redan då visste att jag kommer behöva försvara min tro. Så jag stålsatte mig och höll en redovisning om islam på engelska. Frågorna från kamraterna var många och varje fråga besvarades om och om igen: ”Du får välja själv inom islam.” ”Ja, det gäller fastan, hijab, bönen.” ”Ja, det finns rekommendationer men ingen kan tvinga dig.”

Hon fick alltså svara på frågor efter ett föredrag – inte undra på att hon är kränkt in i märgen! Om en hijabaktivist säger att allt är frivilligt inom islam så är det ju sant, oavsett hur det ser ut för människor som lever under muslimska mullor i den islamiska världen.

Det är ingen ände på allt som Kawtar Chibli utsatts för genom åren, och fortfarande tvingas genomlida. Glåpord från främlingar, hat på sociala medier, fördomar från kollegor. Som muslim kan man inte ens säga att man firar ramadan, av rädsla för de vita svenskarnas terror, man måste ”låtsas dricka kaffe” eftersom de rasistiska, islamofobiska och vita (hudfärg är viktigt!) svenskarna är beväpnade med påkar och spett, beredda att slå till var gång en muslim hoppar trefikat. Islamofobin finns helt enkelt överallt och nu när myndigheterna till och med stänger muslimska skolor där barnen radikaliseras… Hur ska det då bli?

Kawtar Chibli funderar nu ”i tysthet”, som hon kallar det när hon basunerar ut det på debattsidan i landets största morgontidning, på att lämna Sverige. Frågan är bara varför hon inte flyttat till ett muslimskt land för längesen om livet varit så outhärdligt för henne.

Foto: Skärmdump DN