Socialdemokraterna stöds – enligt de senaste opinionsundersökningarna – av drygt 35 procent av väljarna, drygt 6 procent över valresultatet. Hur är det möjligt? 

Regeringsförklaringen i september i år:   

Sverige har inte varit i så omedelbar närhet av ett storskaligt invasionskrig sedan andra världskriget. Vi har inte haft så komplexa ekonomiska problem – hög inflation, låg tillväxt och stigande räntor – sedan 90-talskrisen. Världen har inte upplevt så stora geopolitiska spänningar sedan tiden före Berlinmurens fall. 

Och Sverige har aldrig förr mött så allvarliga hot mot den inre säkerheten – med både terrorism och grov organiserad brottslighet. 

Faktum är att ingen svensk regering i modern tid har behövt arbeta samtidigt med så många, så stora och så svåra utmaningar. En del kriser är internationella, skapade av krafter utanför vårt land. Andra är i hög grad Sveriges egna. Både energikrisen och den dåliga integrationen är resultat av långvarig oförmåga att ta itu med problem i tid. 

Detta försöker den nuvarande regeringen framställa som ett arv från den förra, men alla vet att också den nuvarande regeringens partier är ansvariga, samtidigt som de fortfarande står handfallna inför problemen.  Det är därför inte underligt att regeringen har dåliga opinionssiffror.  

Men inte heller oppositionen, och främst Socialdemokraterna, har någon förklaringen till svårigheterna och inget förslag till lösning. Tvärtom. Partiet och dess ledare är så osäkra på vad som kan och bör göras att de inte kommer med några egna förslag. Istället använder man sig av känsloutbrott. Magdalena Andersson spelade dålig teater och ägnade sig åt gråt och tandagnisslan när hon inte på annat sätt kunde bemöta Kristerssons tal om socialdemokratins terrorromantik.  

Ändå stöder alltså drygt 35 procent S i opinionsmätningar. Hur är det möjligt? 

Anna-Lena Lauréns (bilden) analys av Putins Ryssland förklarar också läget i Sverige: 

För att inte bli tokiga eller förgås av äckel bestämmer vi oss med andra ord för att det vi ser och hör är sant. Eller åtminstone lite sant. Ännu lättare blir det om man tänker: Det är så här det är, det är samma sak överallt. Det är därför så många ryssar är övertygade om att propagandan ser exakt likadan ut i väst. 

I ett osäkert läge, när också den mest informerade medborgaren undrar vad som händer i samhället, är det alltså lätt för makten att dupera den mindre informerade. Man tillhandahåller en ”sanning” som tacksamt tas emot av dem som inte kan se någon annan förklaring till rådande tillstånd. 

Den som under hela sitt vuxna liv röstat på S och trott på dess förklaringar av tillståndet i landet och dess förslag till lösningar, han fortsätter att tro på partiet också når det inte länger har några lösningar; ja, inte ens kan förklara läget i landet. 

Det är för smärtsamt, ja det är omöjligt att ompröva det förtroende och den lojalitet man känt under ett helt liv – särskilt når inte något tydligt alternativ finns. 

Nu finns det, förstås, ett annat alternativ. Det är SD. Partiet har en tydlig analys och färdiga förslag till lösningar. Dit går också en rännil av forna socialdemokrater. De tror kanske inte på allt som SD säger, men de för i alla fall en analys av läget i landet och förslag till reformer. 

Hur skulle läget i landet vara om inte SD funnes? Då skulle Sverige i än högre grad likna Ryssland.  

Anna-Lena Laurén har berättat hur befriande det var att komma till Ukraina från Ryssland. I Ukraina tror folk på politikens möjligheter och de är intresserade av att diskutera politik. För dem har politiken inte blivit något oförståeligt och därmed likgiltigt, något som man bara kan överlåta till politikerna i toppen – de som kan och vet.  

Hur är det här i landet? Tror vi på politikens möjligheter? Alla gör det inte. Alla de 35 procent, drygt, som förklarar sig vara s-anhängare tror inte. Många av dem tyr sig till det parti som fortfarande personifierar makten. De, de forna makthavarna, de vet nog och förstår vad som bör göras – även om de inte förmår förklara vad, tänker man. Men de måste förstå och veta vad som bör göras. Alternativet är otänkbart. Det är för smärtsamt. Då skulle de gamla s-anhängarna tvingas lämna sin gamla tro – för ingenting, som de ser det. 

De vill inte göra sig helt urarva. De vill fortsätta att tro sig ha en tillhörighet. 

Men så illa som i Ryssland är det ännu inte. Fortfarande anser de flesta politiken vara intressant, ibland t.om. spännande. Och det är roligt att diskutera politik.