Det finns ett antal nationella föreställningar som är så tillltalande att man hellre tänjer på fantasin för att tro dem än man synar dem lika pedantiskt som man undersöker allt annat. En del av dessa legender kan det förstås ligga en hel del i. Personligen vill jag gärna tro på diktaren Runebergs gripande berättelse om Bonden Paavo som efter tre felslagna skördar äntligen få in en rekordgröda, tittar sorgset på sin finska fru som jublar över att de äntligen ska slippa blanda bark i brödet, torkar en tår ur ögonvrån och säger ”blanda du till hälften bark i brödet, hustru, ty förfrusen står vår grannes åker.”

För utlänningar brukar jag berätta den historien som ett vackert exempel på den omtanke och solidaritet som råder här uppe i Norden där folk bor glest i kylan och antagligen inte skulle överleva om de inte hade en fordran på en tunna råg av grannen när den egna missväxten slog till.

Det är förstås inte bara jag som ägnar mig åt sådant nationalromantiskt skryt. Det finns i vårt land en hel sociologisk skola som försöker förklara de senaste århundradenas ekonomiska och andra nationella framgångar med hänvisning till just denna kärva och strävsamma mentalitet. Läs till exempel Geijers dikt om den stolte, självägande Odalbonden ”som helst står på egen grund och helst är sin egen man”.

En nära släkting till tillitsmyten är tesen om den svenska solidariteten utan vilken Paavo aldrig hade vågat låta grannen låna den där rågtunnan. Solidaritet betyder att folk, framför allt folk av gråsosse- och odalmannakaraktär, kan lita på varandra. Hur mycket har Sverige inte sparat på att affärer ingåtts med likar, vilket stånd de än tillhört, som varit jämlikar i själen och för vilka ett hederligt handslag varit lika mycket värt som tjocka advokatavtal.

Även om välfärdsstatens teori uppfanns under nittonhundratalets första hälft av makarna Roosevelt, särskilt av fru Eleanor, kom den att implementeras först av det socialdemokratiska Sverige, särskilt av fru Myrdal. Att amerikanerna uppfann välfärdsstaten före svenskarna utan att för den sakens skull vara snabbast med att förverkliga den beror antagligen på att de är mer uppfinningsrika än svenskarna dock utan att besitta den svenska jämlikhetsmentaliteten och ömsesidiga tilliten som antagligen var nödvändiga för att ett folk skulle gå med på att installera ett obligatoriskt välfärdssystem med ungefär samma villkor för alla inskrivna.

Utan en allmänt spridd tillit mellan människorna, påstår jag, hade det inte funnits några förutsättningar för ett välfärdssystem. Men hur är det med förutsättningarna åt andra hållet? Tilliten främjar välfärden, men främjar välfärden tilliten?

När man betraktar den tilltagande brottsligheten i välfärdens spår, till exempel de för varje år tilltagande bidragsbedrägerierna, är det svårt att föreställa sig något annat än att det generösa välfärdssystemet har en stark tendens att undergräva den solidaritet och de jämlikhetsideal som under något sekel varit den plattform på vilken välfärdssystemet vilat.

Några frågor som jag ställt mig under de senaste åren är när den svenska mentaliteten skapades, om den nu är slutgiltigt skadskjuten och undergrävd eller om den kan återuppväckas och förmås att fungera som på 1950-talet och hur lång tid det i så fall skulle ta.

Frågan är kort sagt om gammal svensk mentalitet kan återuppväckas. Sverige, är du och förblir du vad du var? Om detta mot förmodan skulle vara möjligt, vilka vore förutsättningarna och hur lång tid skulle det ta? Blir det för jobbigt finns förhoppningsvis alternativet Australien.