Anders Leions text En banan fick mig att tänka på en annan banan, nämligen den allra första bananen som min moster Britta åt. Det blev för övrigt också den sista bananen hon någonsin åt, av skäl som jag ska återkomma till.

Bananen har en lång historia i Sverige. Redan 1909 importerades de första bananerna till Sverige, och det dröjde inte länge förrän bananen blev en omtyckt frukt. Men bara några år senare, när första världskriget var ett faktum, upphörde importen.

Min moster föddes 1915, mitt under brinnande krig, och några bananer såg hon inte till under sina första levnadsår. Det dröjde till ett bra tag efter att kriget tagit slut innan bananimporten kom igång igen. Däremot hörde Britta ofta talas om dessa fantastiska frukter, av både föräldrar och syskon och andra i byn som haft glädjen att få göra bekantskap med dem. Inte undra på då att hon var nyfiken och att hon, den dag det kungjordes att en last bananer lagt till i hamnen, blev strålande lycklig. Äntligen skulle hon få smaka på denna överjordiskt läckra frukt och inom sig målade hon upp en smaksensation utan dess like.

Jag minns fortfarande hur hon själv beskrev det:
– Jag visste förstås hur de såg ut, gula och avlånga och vackra. Och jag tänkte mig att de skulle smaka som en blandning mellan apelsin, druvor och körsbär och att de skulle vara härligt saftiga. Det vattnades i munnen på mig när pappa kom hem från torget med en klase bananer.

Den illusionen försvann när hon fick bananen i sin hand, skalade den och tog en tugga.
– Jag kunde inte få ner den. Den var mjölig och smakade konstigt och växte i munnen. Det var den sista banan jag någonsin åt, skrattade hon.

Spottade ut den gjorde hon inte, barn i hennes generation visste bättre än att spotta ut mat – särskilt inte något så eftertraktat som en banan – utan hon svalde lydigt. Sedan sa hon artigt till mamma och pappa att hon var alldeles, alldeles för mätt för att äta mer av bananen. Och det gjorde då rakt ingenting för äldsta brodern, som fastnat för bananer före kriget, åt mer än gärna upp den.

Britta åt som sagt aldrig någon mer banan. I hennes fruktskål kunde man hitta allt från fantastiska svenska äpplen till saftiga vindruvor men bananerna lyste med sin frånvaro. Under julen, som vi alltid firade med henne och morfar, brukade dock min kära mor köpa en klase bananer. Sedan fnissade vi alla när Britta kastade en blick på dem och rynkade på näsan så som bara hon kunde. Och jag tröttnade aldrig på att be henne berätta historien om sin första och sista banan.