Utanför huset där jag bodde en tid som barn bildade tre gator en spetsig triangel med två längre sidor och en kortare. Runt den kunde man cykla ikapp och låtsas att man körde speedway. 

En dag cyklade en pojke runt med bara en hand på styret. I den andra hade han en banan som han stolt visade upp. Det var nog grannskapets första banan införd sedan krigets avspärrningar hävts. 

Det skulle han inte ha gjort. En vakt från stadens fängelse, i sin uniform, grep tag i hans styre för att stoppa framfarten. Det skedde också. Grabben föll i gatan och rev upp armen som hållit bananen. 

Bananen var ett av de första tecknen utifrån, från utlandet. De var få. Man kunde visserligen lyssna på radio, t.ex. på Radio Hilversum som tillhandahöll musik dygnet runt. Sveriges radio bjöd bara på en timme på eftermiddagen. 

Annars var det svårt att komma i kontakt med omvärlden. Det som var och en hade tillgång till var dyra och krångliga telefonsamtal. En granne hade en mycket hög mast utanför sin villa. Den gjorde det möjligt för honom att på radio samtala med likasinnade långt utanför landet. Det fanns inte många som han. 

Populärkulturen var mycket svensk. Snoddas Nordgren dök upp i Hylands hörna och gjorde sådan succé att Torsten Adenby fick skjutsa honom i en Porsche för att hinna med mer än en folkpark varje kväll.  Han hade knappast någon utländsk konkurrens. Frank Sinatra försökte en sommar, men det gick inte så bra. 

Sverige var mycket svenskt, skyddat av osynliga murar från inflytandet utifrån. 

Det är annorlunda i dag. Jag brukar varje kväll se på tre-fyra länders tv-program och läsa deras tidningar. Många gör som jag. 

Vad är nu Sverige? Finns det någon svensk populärkultur? Knappast. Finns det något annat av värde, som samtidigt är genuint svenskt? 

Jag vet inte. Men det borde finnas. Många tycker som jag. De vill inte leva i en administrativ enhet, kallad land, som sköter om denna enhets trafikregler och andra lagar för att en allmän västkultur skall fortsätta att växa sig så stark, att ett svenskt barn och ett svenskt liv inte skiljer sig i något väsentligt avseende från andra barn och andras liv, i andra länder. Det är därför den s.k. populismen, allmänt avskydd av de välförståndiga, växer.   

Denna reaktion är mycket stark. Det är därför de sju partierna är så skräckslagna och det är därför de jagar SD för att försöka komma åt partiet, sedan deras mångåriga strategi att isolera och tiga ihjäl partiet misslyckats. Samtidigt undergräver de sin egen kampanj genom att försöka efterlikna SD. De hamnar alltså i en omöjlig spagat. 

Den öppenhet mot omvärlden, som de flesta partier så länge berömt sig av, har inte bara, som avsetts, öppnat dörren för invandrare från andra västländer, De som främst tagit sig in har kommit från andra länder, med en helt annan kultur och haft stora svårigheter att anpassa sig till och fungera i det samhälle, som ännu försöker fungera som det svenska samhälle det en gång var. Det hade inte de invandringsvänliga partierna tänkt sig. Det tog därför många år innan de vågade erkänna vad de faktiskt såg: ett alltmer splittrat, av brottslighet och rädsla präglat samhälle. 

Där är vi nu. Det politiska livet försöker anpassa sig. Allra mest anstränger sig Socialdemokraterna. De vågar knappt bemöta SD i någon sakfråga. Magdalena Andersson har gått och gömt sig. Hon vill inte konfronteras med sina många kappvändningar. Samtidigt har partiet ännu höga opinionssiffror. Det har också hon – men förtroendet har börjat minska. Naturligtvis kommer också partiets förtroende att rasa. Mikael Damberg är partiets kanske skickligaste företrädare. Men inte heller han kan bemöta SD på annat sätt än att gasta om SD:s nazistiska förflutna. Folk gäspar. 

Men det är i alla fall ingen brist på bananer i landet.