Åren 1974 och 1975 var en formativ period för ett gammalt Sverige som höll på att ta slut efter ett kvartssekels magiskt framgångsrika rekordår och ett nytt och annorlunda Sverige som nu skulle danas enligt politikens drömscenarier. 1974 kom en ny regeringsform där det nya politikerväldets huvuduppgifter fastställdes. Alla människors lika värde skulle vara politikernas ledande princip och deras huvuduppgift ”den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd… Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”.

Boet stod redo att ta emot nya inbyggare. 1975 kom regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken där den relativt nyinrättade svenska välfärdsapparaten fick redovisa sina funderingar och synpunkter på hur den skulle hantera alla de invandrare som förutsattes vara på väg. Målen för invandrarpolitiken skulle vara ”jämlikhet, valfrihet och samverkan” och välfärdsstaten skulle särskilt vinnlägga sig att åstadkomma detta på ett för invandrarna tillfredsställande sätt. Den svenska ambitionen var att välkomna invandrarna och förmå dem att villigt integrera sig i Sverige, men om invandrarna själva hade några sådana önskemål kunde man ju inte veta och därför gällde det att förbereda politiken för alla eventualiteter.

Till exempel innebär valfrihetsmålet att ”medlemmar av språkliga minorite­ter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser bör ges möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprung­liga kulturella och språkliga identitet. Detta förutsätter att de olika in­vandrargrupperna får ekonomiskt och annat stöd för att utveckla kultu­rell egenverksamhet samt att det allmänna kulturutbudet i Sverige bättre svarar mot de behov som har uppkommit genom invandringen. Åtgär­der för att bevara kontakten med ursprungslandets kultur gör det även lättare för den enskilde invandraren och hans barn att välja mellan att stanna här eller återvända till och i ursprungslandet.”

Nu har den svenska välfärdsstaten haft nästan femtio år på sig att studera och dra slutsatser om svenskars respektive invandrares benägenhet att engagera sig för sin gemensamma integration. Det ser inte så hoppfullt ut. Ingen av grupperna vill integrera sig med den andra. Däremot vill den svenska maktapparaten – politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och dithöriga klientgrupper – gärna göra sin egen analys som går ut på att svenskarna diskriminerar mot invandrarna vilket försvårar integrationen och gör invandrarna avogt inställda mot vad de ofta betraktar som en rasistisk, till och med islamofob, ursvensk befolkning.

Eftersom det är den svenska maktapparaten som analyserar ett halvsekels misslyckad integrationspolitik skulle man kunna tro att den, delvis för att skylla ifrån sig, skulle peka på motvilja och en del svenskfientlighet från invandrares sida. Men när den socialdemokratiska riksdagsledamoten Lawen Redar (bilden) nyligen presenterade sin analys verkade hon, kanske för att slippa kritisera både sina väljare och sina välfärdsklienter leta skyldiga till integrationsproblemen dels hos sina borgerliga politiska motståndare (”det fria skolvalet”), dels hos tillvarons tilltagande djävlighet. För att bryta boendesegregationen ”skulle cirka 42 procent av alla låginkomsttagare behöva flytta till ett annat bostadsområde”. Bostadssegregationen i Sveriges tre stora städer och några medelstora, anges det vidare, är ”bland de mest extrema i västvärlden” och detta trots att vårt välfärdssystem, tror jag, i sin generositet och användarvänlighet troligtvis också är bland de mest extrema i västvärlden.

Även Sveriges delvis motsägelsefulla vilja att själv ta på sig skulden för alla missförhållanden är extrem. Det anses mer respektabelt att skylla brottsligheten på att brist på socialsekreterare än att peka på importerad klanbaserad kriminalitet. Och det är värre än så. När politiskt korrekta svenskar börjar prygla sig själva för fel som de inte är skyldiga till så får de strax skäll för att de inte piskar sig hårt nog. Apropå Redars självspäkning skriver en kulturskribent i Dagens Nyheter att det inte räcker: ”Det är ju bra att sossarna är självkritiska, men det är samtidigt ett närmast provokativt sent uppvaknande”. Om det nu är ett uppvaknande. Själv kan jag bara höra en analys från politikerväldet som varit i stort sett densamma i snart femtio år och går ut på att det välfärdsindustriella komplexet som vanligt måste ha mer resurser.