Max Weber, en av sociologins klassiker (bilden), ville förklara kapitalismens genombrott med dygdemönstren hos kalvinisterna och andra sorters puritaner. I Den protestantiska etiken och kapitalismens anda skriver han att ”den påstådda konflikten mellan å ena sidan världsfrånvändhet, asketism och kyrkofromhet, å den andra medveten kapitalistisk kapitalackumulation, i verkligheten visar sig handla om ett intimt samband.” Till exempel tog kalvinistkapitalisterna avstånd från allt penningslöseri: ”Den överlägsna spendersamheten hos herremännen och den brackiga pråligheten hos nouveau riche är lika förhatliga för den kommersielle asketen.”

Men slöseri med penningar var inte det värsta brottet i de tidiga kapitalisternas ögon: ”Att slösa bort sin tid är den första och i princip den dödligaste av alla synder… Att förlora tid genom umgänge, småprat, lyx, till och med mer sömn än nödvändigt förtjänar moralisk fördömelse… Även de rika måste arbeta för att få äta, för även om de inte behöver arbeta för att försörja sig finns Guds bud, som de, liksom de fattiga, måste lyda.”

Människor som drivs av sådana värderingar kommer förstås, menade Weber, så småningom att förändra världen om de blir tillräckligt många. Tankegången är inte svår att förstå. Alla är överens om profitens och de andra ekonomiska morötternas utomordentliga betydelse för en nationens framskridande. Weber pekade på ett annat ekonomiskt incitament som han ansåg vara minst lika kraftfullt, nämligen de ekonomiska piskorna. Svälten kan ha väldigt kraft på arbetsviljan och därmed bruttonationalproduktens utveckling.   

Slutsatsen är att det inte räcker med mentala morötter. Det behövs mentala piskor också. Det som kallas dygd är inget annat än ett antal värderingar som intalar människor att de är skyldiga att göra andras tillvaro så behaglig, eller åtminstone så lite plågsam, som möjligt. Man ska anstränga sig för att stå på egna ben och inte ligga andra till last, man ska ta hand om sina föräldrar och sin avkomma, man ska arbeta i sitt anletes svett eller motsvarande, man ska inte slösa etc. Dygden består av sådana värderingar som gör att människor avhåller sig från synd, särskilt dödssynd. (Dödssynder är sådana beteenden och tänkesätt som på ett särskilt kraftfullt sätt skapar konflikter mellan människor. Dödssynderna är högmod, girighet, otukt, avund, frosseri, vrede och lättja. Man behöver bara öppna första bästa bok inom managementlitteraturen så ser man att det är just dödssynderna som sätter ned produktiviteten. Hur ska man få folk att samarbeta om den ene anser sig förmer än den andre? Om den ene är lat och den andre blir rasande? Om CEOn (manligt kön) inte tänker på annat än att driva otukt med CFOn (kvinnligt kön)?