Efter andra världskrigets slut placerade sig Sverige i en ideologisk gråzon mellan supermakterna. Vi ville ha politisk frihet och kapitalistisk tillväxt som i USA. Men samtidigt socialism och statlig kontroll av medborgarna som i Sovjetunionen. I händelse av krig ville vi förstås tillhöra Natofamiljen, men fram till dess vara fria att liera oss med kommuniststater runt om i världen. 

Att det fungerade så bra kan bara förklaras av att Sverige på den tiden ägde duktiga diplomater. Samt att vi i övrigt var en glesbefolkad avkrok som få brydde sig om. Så länge vi levererade högteknologi och delade ut Nobelpris fick vi hållas. 

Många frågar sig hur det egentligen gick till när Sverige vände på en femöring för att bli Natoland ”på riktigt”? En teori så god som någon är att Ulf Kristersson bjöd Jimmie Åkesson på lunch och mellan förrätten och huvudrätten förklarade att allt som Sverigedemokraterna kämpat för sedan 90-talet, det vill säga en stenhård migrationspolitik, kunde bli verklighet. Allt SD behövde göra vara att inför valet 2022 backa upp M i Natofrågan. Opinionsläget var särskilt gynnsamt på grund av Ukrainakriget.  

När Magdalena Andersson nåddes av nyheten att SD svängt i Natofrågan, reagerade hon som så ofta annars med reptilhjärnan. Den statsministerpost hon några månader tidigare köpt för 3,5 miljarder (av en kurdisk nationalist med terrorkopplingar) riskerade att glida henne ur händerna. För att inte bli omsprungen av riksdagsmajoriteten gällde det att snabbt hoppa på Natotåget.    

På ett plan förstår jag Natovännerna. Varför hyckla alliansfrihet när ändå alla vet, inklusive ledarna i Washington och Kreml, att vi går i USA:s ledband? Visserligen knorrade vi en del under Vietnamkriget, men som befolkning är vi mer lojala mot USA än de flesta Natoländer. Lika bra att löpa linan ut och erkänna att vi tillhör det västerländska laget.  

Ju mer jag sätter mig in i turerna kring Nato, desto mer förvirrad blir jag. Under kalla kriget fick vi lära oss att Nato skyddar den fria världen mot kommunismen, som var den tidens största geopolitiska hot. Idag förmår Nato varken skydda oss mot kommunism eller det som mer än något annat hotar den västerländska civilisationen, nämligen islam. Det frontkriget överlåts åt ett alltmer isolerat Israel.  

Kommunismen som statsskick kanske inte repade sig efter kalla kriget. Men dess idégods ligger snubblande nära det som predikas på hög nivå inom FN och World Economic Forum. Man använder inte längre begrepp som ”det klasslösa samhället” eller ”proletariatets diktatur” men andemeningen är ungefär densamma.  

Jag vill ogärna skönmåla Putin, men kriget i Ukraina till trots verkar han måttligt intresserad av en världsrevolution. Det är däremot det slutgiltiga målet för varje rättrogen muslim, däribland Turkiets president Recep Erdogan. Han leder inte bara Natos starkaste militärmakt utanför USA, utan säger sig också vilja ha ett muslimskt Europa. För någon vecka sen gav han inför en jublande folkmassa sitt stöd åt terrorgruppen Hamas. Dessutom står han på hyfsat god fot med Putin, men har svårt att dölja sin fientlighet mot Sverige. 

Kanske borde vi avvaktat en smula med den där Natoansökan. Speciellt som den inte fullgjorde sitt eventuella syfte; att göra Magdalena Andersson till statsminister.