Begreppet ”narrativ”, framför allt ”politiskt narrativ” är enligt ledarskribenten Daniel Heinninger i The Wall Street Journal något ganska nytt:

För flera år sedan fanns inte ordet ”narrativ” i politiken. Nu ser du det hela tiden. Idén om att skildra erfarenhet som narrativ har sitt ursprung i 1960-talets litteraturteorier. En berättelse är i grund och botten en berättelse. Det är att ”rama in” händelser på ett sätt som får människor att tänka på en fråga från en enda synvinkel. Ett mål med narrativ inramning är att underblåsa allmänhetens oro över ett ”problem”. Ett återkommande narrativ under de senaste åren är att fängelsefrekvensen för unga svarta män är ett resultat av systematisk rasism i det straffrättsliga systemet. Vår tids mest kända berättelse är klimatkrisen, som åtminstone sedan Al Gores ”En obekväm sanning” har framställts som en nära förestående apokalyps. Syftet med ödesdigra berättelser är att få allmänheten att ”göra något”.

Med mina ord är de ”politiska narrativen” de historier som ligger bakom de politiskt korrekta uppfattningar som sedan några decennier har erövrat tidsandan. (Där måste jag be om ursäkt. Det står bland den här bloggens deviser att vi skapa samtidens självförståelse. Det har vi inte gjort. Det har PK-ismen gjort med kraften av en ångvält och detta utan mycket till försprång.)

Min uppfattning är att narrativen, som absolut existerar, har ett antal målmedvetna sponsorer och språkrör (som artikelförfattaren kallar ”vänstern”) och som i verkligheten visar sig sponsra andra projekt än de utåt förfäktade (till exempel sin egen prestige). Författaren ger exempel:

Ett mål med narrativ inramning är att underblåsa allmänhetens oro över ett ”problem”. Ett återkommande narrativ under de senaste åren är att fängelsefrekvensen för unga svarta män är ett resultat av systematisk rasism i det straffrättsliga systemet. Vår tids mest kända berättelse är klimatkrisen, som åtminstone sedan Al Gores ”En obekväm sanning” har framställts som en nära förestående apokalyps. Syftet med ödesdigra berättelser är att få allmänheten att ”göra något”. Strategin kan fungera – tills den inte gör det.

Vänstern lyfter fram problem, men har sedan ingen aning om en genomförbar lösning. Narrativ om att svarta förtrycks i fängelserna fick vänsterorienterade åklagare valda, men de har inte lett till något annat än anarki i urbana stadsdelar. Klimatapokalypsen har skapat en framväxande katastrof med oöverkomliga kostnader. Vänstern lyfter fram problem, men har sedan ingen aning om en genomförbar lösning.

I Sverige är de politiska narrativens intima kopplingar till staten tydligare, det vill säga till politikerväldet med dess nuvarande generande tafatthet. Att ”göra något” är i allmänhet att tillskjuta ett antal miljarder som senare visar sig vara lika verkningslösa som de föregående.

Hur kunde man tillsätta Petra Lundh, chef för den taffliga och omotiverade polisjakten på företagsledaren Karl Hedin, som ansvarig för hela polisapparaten när den lilla del som hon ansvarade för bröt mot snart sagt alla rimliga regler. Vem ska läsa sagor för Mormor?