Korea är en halvö på Asiens östra landmassa. Den är delad i två nationer; Nordkorea (Demokratiska Folkrepubliken Korea) med 25 miljoner invånare och 120 000 km2 och Sydkorea (Republiken Korea) med 50 miljoner och 100 000 Km2. Länderna är sålunda ungefär lika stora medan Sydkorea har dubbelt så stor befolkning. Mellan de två staterna går en gränslinje längs 38:e breddgraden, DMZ eller ”den demilitariserade zonen”. Det var här president Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-Un möttes 2019, se bilden.

Korea var sedan 1392 en ärftlig monarki, och stod stundom i vasallförhållande till kejsaren i Kina till vilken fyra gånger om året skänker av siden, bomull, linne, hudar, svärd m. m. skulle sändas. Först 1895 avstod Kina alla sina överhöghetsanspråk varpå kungen antog titeln kejsare för att beteckna sin oavhängighet. Mellan 1910 och 1945 var Korea en japansk koloni. Den japanska ockupationen var mycket hård och under andra världskriget sändes över fyra miljoner koreaner som tvångsarbetare till Japan samtidigt som hundratusentals koreanska kvinnor tvingades arbeta i den japanska krigsmaktens fältbordeller, som så kallade ”comfort women” mer om dessa nedan.

Det som jag associerar halvön med är Koreakriget 1950 – 53, och här är bakgrunden. Sedan Japan kapitulerade vid andra världskriget delades landet upp i två ockupationszoner, den norra styrd av Sovjetunionen och den södra av USA. Kommunistiska och nationalistiska strömningar polariserade halvorna, vilket resulterade i att två republiker utropades 1948, det kommunistiska Nordkorea och det nationalistiska Sydkorea. USA stöttade Syngman Rhee, en konservativ exilledare och antikommunist som dock hade svagt stöd bland koreanerna och utvecklades till en korrupt och hänsynslös ledare.

Norr om den 38:e breddgraden skapades folkkommittéer under sovjetisk ledning, och 1947 blev exilpolitikern Kim Il Sung ledare. Han slog ner all opposition till kommunistregimen, vilket resulterade i att många oppositionella och antikommunister tog skydd i Sydkorea. Inom kort var således både den norra och södra zonen underställda två ideologiskt olika odemokratiska regimer.

Rivaliteten mellan de båda staterna ledde snart till krig. 1950 attackerade Nordkorea och en stor del av Sydkorea intogs relativt snabbt. USA lät blixtinkalla FN:s Säkerhetsråd som beslöt att en USA-ledd koalition på sexton stater, formellt under FN, skulle komma till Sydkoreas försvar. Resolution (om bildandet av en FN-styrka under amerikansk ledning) blev möjligt då Sovjetunionen begick ett fatalt misstag; de bojkottade säkerhetsrådets möte och kunde därför inte lägga in sitt veto.

FN under general Douglas MacArthur lyckades inta Seoul igen och snart kontrollerade de hela Sydkorea genom att ha lyckats med en farlig men lyckad landsättning av trupper i staden Incheon (norr om Seoul och norr om den nordkoreanska armén). Därmed var den Nordkoreanska armén avskuren från sitt hemland, se foto. MacArthur fortsatte därefter in i Nordkorea. När de började närma sig den kinesiska gränsen tvekade Stalin och Mao först att ge militärt stöd till Nordkorea. Mao beslutade dock att sända ”frivilliga” som stöd till nordkoreanerna och kinesiska styrkor i stora skaror, cirka 300 000 man, vällde in i Nordkorea.

Det hade länga varit en konflikt mellan general MacArthur och president Truman. MacArthur hade velat gå in i Kina och eventuellt använda atomvapen vilket Truman absolut inte ville och 1951 avskedade han MacArthur. Senare, I ett berömt tal till Kongressen, avslutade MacArthur talet med orden: ”Old soldiers never die; they just fade away.” Och mycket riktigt, han lade sig inte I politiken igen och levde ett lugn liv i New York tills han dog 1964. Han var den siste amerikanske krigshjälten från andra världskriget.

Men efter avskedandet fortsatte striderna och fredsförhandlingar pågick länge. En av anledningarna var att mycket få av de nordkoreanska krigsfångarna ville återvända, medan nästan samtliga sydkoreanska ville hem.  Förhandlingar pågick i närmare två år innan en vapenvila skrevs under. Inget fredsfördrag har dock skrivits under, vilket innebär att länderna fortfarande formellt ligger i krig med varandra.

Efter Koreakriget gav USA stora ekonomiska bistånd för att bygga upp landet men Syngman Rhees tvingades avgå efter ett studentuppror och 1961 genomförde en grupp militärer makten. Under 1980-talet demokratiserades landet så småningom och är idag en modern framgångsrik industriell stormakt tillika demokrati med internationella varumärken som LG, Samsung och Hyundai.

Jag gjorde en dagsutflykt till ”den demilitariserade zonen”, 5 mil från Seoul. Målet har blivit en turistattraktion med nästan 10 miljoner besökare varje år (och inga turistintäkter kommer Nordkorea tillgodo). Här kan man uppe på en kulle se över till Nordkorea i flera stora kikare.

Det har förekommit ett ”flaggstångskrig” i flera år här. Sydkorea lät bygga en som var 99 meter hög med en flagga som väger 130 kg. Nordkorea kontrade med en som är 160 meter hög med en flagga som väger 270 kg, vilket gjorde den till den fjärde högsta i världen. Under flera år hade man även ett högtalarkrig, stora högtalare ropade ut proganda från norrsidan respektive popmusik från sydsidan.

Sydkorea har hittat flera långa tunnlar som Nordkorea byggt, en av dess, nr 3, kan vi turister besöka. Den upptäcktes 1978, är 1,6 km lång, ligger 73 meter under jordytan och är 2 meter hög och bred. 33 000 tusen krigsutrustade soldater skulle på en timma kunna ”krypa upp” i Sydkorea om de velat, se foto. Det kan finnas flera oupptäckta tunnlar. Nordkorea har 1000-tals kanoner som skulle kunna skjuta 10 000-tals missiler varje minut över Seoul som ju bara ligger 5 mil från gränsen.

Huvudstaden, som under Koreakriget intogs hela fyra gånger, bombades nästan helt tillbaka till stenåldern under kriget. Den byggdes dock upp igen och växte snabbt, samtidigt som levnadsstandarden förbättrades under industrialiseringen och under den efterföljande snabba ekonomiska tillväxten. Seoul är idag en av världens folkrikaste städer med nästan 10 miljoner invånare och 25 miljoner i Stor-Seoul. Stadens ”landmark” är Lotte World Tower, 123 våningar och 555 meter högt, vilket gör den till världens 5:e högsta byggnad.

Numera är det nästan bara stora skyskrapor i själva staden, men några kvarter har byggts till typ ”bazargator” och flera av de gamla fina kungliga palatsen och pagoderna byggdes upp igen, som Gyeongbokgung-palatset, som till ytan nog är större än Humlegården i Stockholm. På en byggnad i centrum finns det en jättevideo som till och med Seoul invånarna verkar imponerade över.

Som följd av Kinas alltmer aggressiva uppförande i Sydkinesiska havet har Japan och Sydkorea börja närma sig varandra. Men det finns en sak som skaver; den om de koreanska ”Comfort women”. Japan har efter mycket ”om och men” visserligen bett om ursäkt, typ, men vägrar att betala något skadestånd till de få överlevande kvinnorna. Dessa levde under vedervärdiga förhållanden, var tvungna att tillfredsställa upp till 30 män per dag och få utstå misshandel och förnedring. Det är anmärkningsvärt att Japan inte kan ta sig samman och ersätta dessa kvinnor.

Sydkoreanerna, liksom Taiwaneserna, lever in en verklighet som innebär att det varje dag kan bli en invasion; från Nordkorea alternativt från Kina.