Sällan har en svensk statsminister, eller någon borgerlig politiker överhuvudtaget, varit så träffsäker som Ulf Kristersson, när han nämnde terror-romantiken i det socialdemokratiska partiet vid dess rätta namn. Vi har sett det i decennier, inte minst från den religiösa falangen Tro & Solidaritet, och det är verkligen hög tid att borgerligheten börjar tala klarspråk om det.

Terror-romantiken såg vi växa fram redan under Olof Palmes tid. Han skyltade gärna med sin respekt för de Sovjetanslutna kommunisterna i Nordvietnam och tog terroristen Yasir Arafat till sitt hjärta – samtidigt som han kritiskt utgjöt sig om ”diktaturens kreatur”. Han hade dock betydligt bättre skådespelartalang än partiets nuvarande ledare, för kreaturstalet lät på sin tid relativt äkta till skillnad från Magdalena Anderssons sonhustru-föreställning i riksdagen nu senast.

Om vi återgår till Tro & Solidaritet var de terror-romantiker redan medan de kallade sig Broderskap. De var så måna om att få in islamister i den inre kretsen att de till och med författade ett särskilt manifest just för muslimer och islamister; ett ”vänsterkristet” manifest där allt fint prat om hbtqi-rättigheter och annat som inte landar väl i det muslimska civilsamhället utelämnades i den muslimska versionen av manifestet. Webbsidan, där manifestet beskrivs mer ingående, är numera stängd, men när de först författat det slog de på stora trumman som om de hade åstadkommit något alldeles enastående.

Det hade de förstås inte. Allt de egentligen åstadkom med det där töntiga manifestet var att deras vurm för islamism och andra antidemokratiska rörelser drogs fram i ljuset. Om de stora mediehusens företrädare hade gjort sitt jobb skulle ledningen för Tro & Solidaritet hängts ut i all sin tvivelaktiga prakt men så blev det inte eftersom svensk journalistik är generellt usel.

Omar Mustafa var en av de islamister som fick en gräddfil upp i toppskiktet hos de religiösa socialdemokraterna, mycket tack vare Anna Ardin. Anna Ardin är närmast urtypen för den kvinnliga sortens terror-romantiker, som jag brukar benämna shejkromantiker. Kvinnor som dras till islamister och andra antidemokrater har ungefär samma världsbild som de kvinnor som för något hundratal år sedan förläste sig på shejkromaner och drömde exotiserande drömmar om en mörkögd man som skulle komma och svepa med dem till sitt harem. De tillhör för övrigt samma kategori som de kvinnor som skriver kärleksbrev till dömda våldsbrottslingar.

När sådana kvinnor lyckas klättra på politikerstegen är det naturligtvis bäddat för katastrof och det var nära att Omar Mustafa blivit just det, en katastrof. Men efter att det avslöjades att han hade grumligt mjöl i den demokratiska påsen blev han tvungen att avgå, till Socialdemokraternas – främst de religiösa nissarnas – stora förtret.

Terror-romantiken finns också i andra partier, främst i kommunistiska Vänsterpartiet förstås, men även i Miljöpartiet och Centern med sina gullgossar Mehmet Kaplan och Yasri Khan.

Även Kristerssons eget parti har haft sin beskärda del av den här sjukdomen, för även om Abdirizak Waberi inte har påkommits med att flirta med terrorister på samma konkreta sätt som Magdalena Anderssons lille kelgris El-Haj så hade han starka kopplingar till islamistiska rörelser. Jag vill gärna tro att Kristerssons tydliga markering mot terror-romantiken och dess anhängare innebär att det inte kommer att dyka upp någon mer Abdirizak Waberi i Moderaterna.

Däremot är det förstås meningslöst att tro att partierna från mitten och vänsterut ska lägga ner sina böjelser för antidemokratiska krafter i första taget. De kan inte längre vinna val genom att locka hederliga väljare och därför kan vi nog kallt räkna med att terror-romantiken kommer att blomma ut än mer framöver. Vänta bara till nästa valrörelse så får ni se…