Att det finns något som kallas mänskliga fri- och rättigheter som (på vissa ställen i alla fall) utvecklats under århundraden för att nu ha nått sin slutgiltiga och helt lyckade utformning i det västerländska samhället är något som jag har av slentrian har tagit för givet. Jag har helt enkelt blivit utbildad i den traditionen.

Men du vet hur det är med nedärvda traditioner och trosföreställningar. Om de blir ifrågasatta blir man först förvirrad och kanske förolämpad och sedan, om man övervinner pärsen, benägen att undersöka och eventuellt ompröva närliggande uppfattningar.

Jag har lite obildat och konventionellt antagit att sådant det säkert finns någon vederhäftig och allmängiltig definition av mänskliga fri- och rättigheter och att denna borde återfinnas in något halvsekelgammalt dokument från FN, kanske rentav den allmänna förklaringen själv från 1948. När nu de muslimska länderna i Cairodeklarationen enats om en gemensam muslimsk tolkning av de mänskliga fri-och rättigheterna borde väl de kristna länderna ha lyckats med något motsvarande motsägelsefritt aktstycke.

Men till min förvåning har jag upptäckt att det inte ligger till på det sättet. Den västerländska eller kristna (eller vad som i sammanhanget är det korrekta begreppet) världen håller sig med flera deklarationer som kommer med olika tolkningar, till exempel Europarådets Europeiska konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna, undertecknad av några dussin länder i Rom år 1950. Denna text har sedermera återutgivits i olika årsmodeller med delvis förändrat innehåll. En annan rättighetsleverantör som åtnjuter ett visst släktskap med Europarådets konvention är Europeiska Unionens Stadga om de Grundläggande Rättigheterna varav jag har läst en version från 2012.

När man läser de olika årgångarna av samma stadgande inser man något betydelsefullt som åtminstone jag inte hade fattat. Jag hade trott att mänskliga rättigheter hade sin grund i högtidliga saker såsom föreställningar om mänsklighetens utveckling – till exempel genom Världsandens ingripanden – eller genom Guds försyn. Men det är inte genom sådana mekanismer som de mänskliga rättigheterna uppdateras utan genom den allmänna meningens förnyelse.

I 2012 års upplaga är till exempel dödsstraffet förbjudet (men först i nittonde paragrafen) medan det år 1950 inte ens omnämndes. Hur gick det till? Hade ängeln Gabriel under mellantiden nedstigit från himlen med ett nytt förbud direkt från Herren? Nej, i Protokoll 6 från 1983 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, avseende avskaffande av dödsstraffet konstateras:

Europarådets medlemsstater, vilka har undertecknat detta protokoll till den i Rom den 4 november 1950 undertecknade konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad “konventionen”), som beaktar att den utveckling som skett i flera av Europarådets medlemsstater kännetecknas av en allmän tendens till avskaffande av dödsstraffet, har kommit överens om följande:

ARTIKEL 1

Avskaffande av dödsstraffet. Dödsstraffet skall vara avskaffat. Ingen får dömas till ett sådant straff eller avrättas.

Dödsstraffet avskaffades helt enkelt för att Europarådets medlemsstater hade skickat ett antal framstående tjänstemän på sammanträde i Strasbourg våren 1983 varvid dessa troligen samfällt konstaterade att dödsstraffet blivit allt mindre populärt och att det därför nu kanske blivit dags att avskaffa det. Eller vad säger ni grabbar, ska vi protokollföra det?

Eller vad sägs om att förbjuda utlänningar att utöva viss politisk verksamhet? Enligt versionen från 1950 går det bra:

Ingenting i artiklarna 10, 11 och 14 får anses hindra de höga fördragsslutande parterna från att införa inskränkningar i utlänningars politiska verksamhet.

Men sedan tyckts det ha vägt över till utlänningarnas förmån ty därefter nämns, vad jag kan se, inget om hinder för utlänningarnas fria politiska engagemang. Här har, kan jag tänka mig, Sverige och Turkiet olika uppfattningar om lämpliga rättigheter för utlänningar.