Förr i tiden försökte jag lära mig filosofi och tänkande av en sådan som Mao Zedong – Honi soit qui mal y pense, ty det var inte bara Strumpebandsordens ledamöter som behövde lära sig att inte förakta självklarheter utan även jag. I en alldeles för tjock bok som hette ”Om motsättningar” påpekade ordförande Mao att motsättningar finns över allt och att man kan indela dem i ”icke-kontroversiella motsättningar” och i ”kontroversiella motsättningar”. Jag kan inte minnas om ordföranden hade någon sorts tumregel som kunde hjälpa till att avgöra till vilken motsättningsgrupp en nyupptäckt och tills vidare oklassificerad motsättning hörde men bara den saken besvarats visste man precis vad man skulle ta sig till: var motsättningen icke-kontroversiell så kunde man kompromissa sig fram till en lösning men om den var kontroversiell gick det inte att hoppas på att fredspipa skulle kunna rökas utan det var bara att ta fram vapnen och slåss tills det var färdigt.

Jag erinrade mig detta i grunden sannolikt oanvändbara resonemang – oanvändbart eftersom man normalt saknar den där tumregeln som krävs för att städa upp bland alla motsättningar – när jag tänkte på Gaza-konflikten för att se om ordförandens idéer kunde vara till någon hjälp. Och kanske. Sedan 1948 har en lång rad krig utkämpats mellan å ena sidan muslimer eller araber som numera kallas Hamas och deras allierade, å den andra Israel och dess allierade. Om någon hade fråga mig om de bakomliggande motsättningarna varit kontroversiella eller inte så hade jag först inte mints min Mao – om man försöker döda varandra så är det väl bråk på allvar? –  och sedan hade det förhoppningsvis slagit mig att det är annorlunda den här gången.

I de tidigare krigen har Israel trots vapenskramlet varit inställt på att hitta en kompromisslösning. Konflikterna har ansett icke-kontroversiella. Att israel skulle betvinga Hamas och sedan stå där med jätteproblemet att försöka administrera den återstående konflikten med muslimerna har helt enkelt varit för betungande särskilt som betydelsefulla allierade som USA hela tiden legat på för att hitta en kompromissliknande lösning med utsikt till en framtida fred.

Men den här gången är Israels inställning helt annorlunda även om allt kokar ned till granater. Den här gången strävar inte Israel efter fred utan efter seger. Stridshandlingarna, har Netanyahu sagt, kommer att pågå tills Hamas är krossat. ”Så kom inte med några fredstrevanden.” Israel hade på egen hand definierat om konflikten från icke-kontroversiell till kontroversiell och dragit den nya och långtgående slutsatsen att det inte skulle bli några eldupphör eller vapenstillestånd.

Utan att ha tillräckliga kunskaper om hur folk i Mellanöstern tänker – eller ens minsta föreställning att de skulle bry sig om vad jag tror att jag ser – så verkar det israeliska nytänkandet ha påverkat stämningarna, inte vid demonstrationerna i London men på plats närmare kriget. Om alla vet att Israel verkligen bestämt sig att föra kriget till dess slut och har resurser att klara detta är det kanske ingen idé att bete sig som vanligt.