Singapore är visserligen en egen stat, men det vore bättre att benämna den som en ”Citystate”, ungefär som Venedig under sin storhetstid eller Påvestaten under medeltiden. Singapore är även en ö-stat, 725 km2, vilket gör Gotland med 3 500 km2 nästan 5 gånger större medan Bornholm, med knappt 500 km2, bara är något mindre. På denna ö-stat bor det knappt 6 miljoner invånare – cirka 74 % kineser, 13 % malaysier, 10 % indier och 3 % vita – och landet ligger nästan mitt på ekvatorn. 

The Merlion är Singapores officiella maskot. Namnet Singapore betyder Singapura, som betyder “lion city” och statyn föreställer en fiskkropp (staden var ju en fiskeby) med ett lejonhuvud. Staden kallas även för ”Garden City”, med tanke på alla parker och träd längs gatorna. Och rent och snyggt är det överallt, förbjudet att fimpa och kasta skräp. 

En av Singapores mest kända personer är dess grundare Sir Thomas Stamford Raffles (1781 – 1826), en brittisk koloniofficer som 1819 anlände till det som då var en liten fiskeby där stadens centrum nu ligger byggnaderna, se flygfotot. Platsen kallas ”Raffles landing” och en stor staty av honom är rest just där. Han tänkte strategiskt och ville säkra brittiska imperiets kontroll av hela Sydostasien. 

Singapores kanske mest ikoniska hotell är just Raffles underbara koloniala hotell, sådana som finns lite varstans i det gamla brittiska imperiet. Det var här den kända drinken Singapore Sling skapades. Det var nämligen inte passande att damer förtärde alkohol så en kreativ bartender skapade en rödaktig drink med olika insatser, bl a starksprit, som såg helt ”oskyldig” ut. När jag var i Singapore 1981 kunde man dricka en S S inne i själva hotellet. Numer har man lagt baren, ”The Long Bar”, längre bort i hotellkomplexet där ”kreti och pleti” kan inmundiga denna välkända drink. När jag var där häromdagen var det 30 minuters kö att komma in, ”alla” vill gå dit. 

När vi är inne på hotell är det andra ikoniska hotellet, och fantastiska byggnad, Marina Bay Sands, ett futuristiskt hotell med 55 våningar och 2 400 rum, bestående av tre separata skyskrapor med ett gemensamt tak, ”Sands Skypark”. Det är 340 meter långt, kan härbärgera 4 000 besökare och som innehåller utsiktsplatser, träd, barer/krogar, nattklubb och en jätte-pool 145 meter lång 190 meter över marken. Här finns även konstmuseum, köpcenter, teater, konferens/utställnings centrum och världens största atrium kasino med 500 bord och 1 600 slott-maskiner och mycket mer, klart imponerande. 

Den andra mest kända person är kinesen Lee Kuan Yew (1923 – 2015), som anses som Singapores ”founding father”. Han studerade juridik i England (Oxford), blev där klassetta och sedermera advokat och politiker i Singapore. Landet, som var brittisk koloni, hade under WWII varit ockuperat av Japan. Efter krigsslutet återtog England sin roll som kolonialherre, men efter starka påtryckningar blev Malaysia, dit Singapore då hörde, självstyrande 1958 och helt självständiga 1963. Lee, som var ledare för Singapore, drog dock inte jämt med Malaysias ledare, vilket slutade med att Singapore 1965 ”sparkades ut” ur federationen; Singapore blev således en helt egen nation med Lee som premiärminister. Han satsade nu på snabb ekonomisk utveckling trots att landet helt saknade naturresurser. Lee lyckades över förväntan, som han själv uppgav: ”From the third world to the first world in one generation”. 

Lee satsade på fri handel, uppmuntrade företagsamhet och styrde ekonomin mot ”high-tech” industrier, medan de omkringliggande länderna fick producera de enklare komponenterna. Han såg även till att landet inte blev korrumperat. Singapore blev snabbt en av de så kallade Fyra asiatiska tigrarna (Singapore, Taiwan, Sydkorea och Hong Kong). Dess hamn blev en av världens största efter Shanghai men nummer 1 i transhippment. Uppe på Sands Skypark kunde jag räkna med ca 100 fartyg som låg på redden, och då såg jag inte alla. Flygplatsen är ett under av modernitet, den är en av världens stora ”hubbar” och Singapore Airlines en av världen mest uppskattade flygbolag. Med det finns nackdelar också; landet räknas som ett skatteparadis (på gott och ont) och anses nu vara världens dyraste stad att leva i (tyckte inte maten var dyrare än i Sverige och taxi var klart billigare). 

Turism är en stor industri, landet är det 5:e mest besökta i världen med 18 miljoner besökare, det vill säga mer än tre gånger sin befolkning och nästan 10 % av befolkningen får sin utkomst av den. Singapore idag ser inte ut som staden gjorde förr. På äldre foton märker man att den expanderat betydligt; dess yta har nämligen “vuxit” med 22 %, från 580 km2 1960 till drygt 725 km2 idag, och ytterligare 50 km2 är planerat.  

Singapore är en vänlig stad, gjord för BÅDE bilar och människor till skillnad från t ex Riyadh. Stadsplaneringen i Riyadh får underkänt medan Singapores får överbetyg. Kan det vara så att Saudi är nyrikt, utan finess, och inte behövt anstränga sig då de hade tur att upptäcka olja i marken, medan Singapore har fått ”jobba ihop” allt utan naturtillgångar, men med hårt arbete, entreprenörskap, hög arbetsmoral, kapitalism och fri handel.  

Singapore har spelat en roll storpolitiskt. De väntade med att erkänna Kina tills USA gjort det och Lee besökte Kina första gången 1976. Då fördes konversationen på engelska för att markera att han representerade Singapore och inte ett ”tredje” Kina (de andra varande Fastlandskina och Taiwan). 1978, efter Maos död och de ökända Fyra gängs fall, besökte Kinas ledare Deng Xiaoping Singapore och blev mycket imponerad över utvecklingen där. Han skickade sedan tiotusentals kineser till Singapore för att lära sig allt om ekonomisk utveckling och företagande. 

Singapore blir alltmer viktigt både finansiellt och industriellt. Delvis kan landet tacka kinas ledare Xi Jinping för detta; Kinas alltmer företagsfientliga politik – både i Kina och Hongkong samt mot både utländska och inhemska företag – har resulterat i att allt fler västerländska företag, framför allt i finanssektorn, lämnar framför allt Hongkong – och det är till Singapore de flyttar.  

Under 70- och 80 talet satsade Singapore helhjärtat på att modernisera staden; allt gammalt skulle bort och ersättas med moderna byggnader. Här kan man jämföra med Stockholm då hela Klara revs och ersattes med de helt charmlösa fem höghusen. Västerländska kulturpersoner protesterade kraftig mot förstörelsen av det gamla Singapore, men förgäves. – Lee o Co ville bli moderna. Vad man inte insåg var att de moderna västerlänningarna gillade de gamla miljöerna. Sent omsider insåg Singapore situation och ”fem i tolv” stoppades rivningarna; de kvarvarande kvarteren rustades upp och är idag turistmagneter. Och mittemot de låga husen på andra sidan floden, ligger ”Raffles landing”. Trots att det mesta gamla är borta har arkitekterna fått fria händer, många skyskrapor är arkitektoniskt spännande och futuristiska. Dessutom finns flera koloniala administrationsbyggnader bevarade, till exempel Guvernement House där presidenten bor och vissa är ombyggda till 5-stjärniga hotell som Fullerton hotell. 

Trots sin litenhet är Singapore – med sitt finansiella centrum, tillverkningsindustri, stora hamn och flygplats, tillika turistmagnet – en liten stormakt. Vad landet åstadkommit under ledning av Lee är imponerande. Om 1900-talets bästa statsman/politiker skulle röstas fram borde det bli Lee Kuan Yew. Han hade dessutom en realistisk syn på islam: ”Vi kan integrera alla folk, religioner och kulturer utom en, islam”. Lee borde veta, hans rike ligger inklämt mellan två muslimska nationer: Indonesien och Malaysia.