Min morfar, som ändå var en lärd karl med doktorsexamen, brukade säga att ”konst, det är allt bra fult, det”. Jag tyckte det var ett chockerande uttalande tills jag förstod vad han menade. Han menade att den konst som utbjöds till försäljning under hans ungdom kring första världskriget var god, människovärdig konst, vilket troligtvis berodde, sa han, på att det på den tiden inte fanns så många offentliga stipendier och andra statliga försörjningsmöjligheter för tavelmålare.

Kan du förstå vilken annorlunda värld det måste ha varit? Det viktiga för konstnärer liksom för andra människor är hur de ska ordna sin försörjning. Konstnärer försöker odla sina kontakter med folk som har pengar och visar intresse för konstnärernas tavlor. Då begriper man lite bättre den konst som marknadsfördes mot slutet av 1800-talet av genier som Anders Zorn (se bilden Sommarnöje ovan; ett prakt- och numera även rekordverk enligt Svenska Dagbladet). Du kan jämföra med nedanstående konstföremål som heter Mid Century Green No 2 och enligt min mening är en förskräcklig pjäs. Att Mid Century Green No 2 över huvud taget kunnat säljas beror på att den inte, som Zorns tavla, är avsedd att pryda en vägg hos en förmögen privatperson utan att den inhandlats på kommunens bekostnad av ett kotteri av lokala konstnärer som bara är intresserade av särskilt fula tavlor av sina konkurrenter och kollegor för att deras egna alster vid ens jämförelse ska framstå som mer lyckade.

Men varför måste konstverken bli så dåliga bara för att de upphandlas med skattebetalarnas pengar? En förklaring kan alltså vara att den riktigt dåliga konsten enligt ovan går åt först. Men en solidare tolkning kan ha att göra med att a) konstnärerna i juryn också behöver sin försörjning, de offentliga budgetar som numera avsätts för konstnärlig utsmyckning av exempelvis kommunhusen har blivit så generösa att det helt enkelt inte finns tillräckligt med skickliga konstnärer som kan måla vackra tavlor. Hur många Zorn föds det per generation? Betydligt färre, skulle jag tro, än att de offentliga stipendiepengarna kan gå åt på vederbörligt sätt.

Motsvarande syndrom, alltså att specialister gör sig märkvärdiga för att vinna beundran upptäckte jag första gången, fast tvärtom, hos den store 1700-talsekonomen Adam Smith. Han strävade inte efter att vara oförståelig – han har till skillnad från de ekonomer som kom efter honom till exempel inga matematiska formler i sina ekonomiska resonemang. Förklaringen är nog den vanliga: han var inte tvungen att göra sig märkvärdig för att sälja sina böcker till vanliga människor och därigenom bli naturligt världsberömd.