Churchill var en mycket intelligent människa men turligt nog för honom själv hade han också tillräckligt med bondförnuft för att inte fastna i sådant intellektuellt tjafs som ofta griper tag i begåvat folk och förhindrar dem att klart ta ställning ens i enkla frågor.

Hans allmänt berömda uttalande om demokratin är ett exempel. Såklart att han som skarptänkt aristokrat måste ha haft sina – i och för sig sällan uttalade – dubier om det kloka i att välja ett nationellt statsskick som styrs av något så bångstyrigt, ogenomtänkt och vacklande som den allmänna meningen. Men i stället för att tramsa om denna fråga, som han ändå inte kunde göra något åt, så slank han ur den teoretiska fällan med hjälp av den humoristiska formuleringen att demokratin är det sämsta tänkbara styrelseskicket bortsett från alla andra som prövats av människan.

Men kan Churchill verkligen ha varit så lättsinnig att han nöjde sig med att skämta bort en så allvarlig fråga? Sokrates, som också var kvicktänkt, tyckte också att demokratin var det förnämsta styrelseskicket men han försökte åtminstone motivera sig snäppet tydligare än Churchill. Sokrates sa att demokratin var överlägsen för att den maximerade medborgarnas frihet. Sedan la han till att i denna egenskap låg fröet till demokratins undergång eftersom inget samhälle kan överleva särskilt länge om alla tror att de har obegränsad frihet (till exempel så att äldre människor fjäskar för ungdomen för att själva verka yngre).

Men Churchill var en gudabenådad statsman och ledare som bland annat skulle vinna ett världskrig och därför inte hade tid med gnetigt filosoferande. Det hindrar emellertid inte att han (gissar jag) på något intuitivt plan var medveten om problemet med att ett land ska styras genom att ett folk med några års mellanrum ska lägga en lapp i en låda och därigenom förväntas ha svarat på alla för nationen viktiga frågor som redan finns eller kan tänkas dyka upp till nästa val. Noga betänkt är detta naturligtvis en absurd föreställning som ingen uppmuntrar oss att övertänka vilket kanske är lika bra eftersom funderingen vetter åt det rebelliska.

Men inte rebelliskt nog för att störa andra än dem som fått för sig – vilket visserligen må vara en majoritet – att demokrati bara är det här med en lapp i en låda vart fjärde år. Om demokrati endast vore detta skulle den nog ta slut snabbare än ens Sokrates kunde ana. För att mer fullständigt beskriva demokratin räcker det inte med lappen i lådan. Då måste man också omnämna en minst lika viktig eller – troligare! – ännu viktigare egenskap hos systemet, nämligen fri- och rättigheterna och de former i vilka dessa utövas. (Med fri- och rättigheterna menar jag inte dem som uppfanns av FN och stadfästes i dess rättighetsförklaring 1948, till exempel varje existerande människas rätt till semesterersättning på din eller någon annan främmande människas bekostnad, utan sådant som 1600-talsfilosofen John Locke gick och tänkte på, exempelvis äganderätten, rättsstatens arbetsformer, näringsfriheten, äganderätten och så vidare, kort sagt hela regelverket kring hur människorna och samhället ska fungera tillsammans.)

I sin bok Hjältar skriver den engelske journalisten Paul Johnson att Churchill visserligen var förbehållslöst maktlysten men:

minutiöst samvetsgrann när det gällde att följa konstitutionella regler och att respektera dem som satts att upprätthålla dem. Det är denna egenskap hos Churchill som gör honom till en exemplarisk demokratisk hjälte. Hans relationer till suveränen var felfria. Se Churchill buga för den nyligen krönta drottning Elizabeth II, en kvinna en tredjedel så gammal som han själv… Han bugade inte bara för en person utan för en institution och en historisk process som var mer än tusen år gammal… Tillsammans med statsöverhuvudet vördade han Riksdagen (the Commons) som var den slutgiltiga källan till den makt och auktoritet han gillade att utöva… Att göra Riksdagen nöjd var alltid hans främsta strävan som premiärminister… Churchill var särskilt noggrann under kriget att följa de regler som styrde relationerna mellan honom själv som politisk beslutsfattare med de militära ledarna som verkställande professionella… Han höll tillbaka sin skepsis eller ilska eller vilja – vilket ofta var oerhört ansträngande för honom – men han höll sig till regelverket. Det var ett skäl att generalerna och amiralerna, som ofta tog honom för en plåga och en börda, respekterade hans ledarskap.