När en sanning är för smärtsam nöjer man sig med lögn. År efter år, årtionde efter årtionde har social problem som dåliga skolresultat och hög brottslighet förklarats med att de svagpresterande eleverna och brottslingarna kommer från s.k. utsatta områden. 

Det har varit väl känt sedan länge att detta är felaktigt. En finsk studie har återigen konstaterat faktum: ”Overall, we observed no effect of neighbourhood disadvantage on GPA /sammanlagda meritpoäng/ after accounting for observed and unobserved family characteristics in the general population.”  

Detta har varit känt sedan länge. Andra vetenskapliga studier, t.ex. de som jämför tvillingar som råkat växa upp i områden med olika social profil, har visat att dessa inte skilt sig från varandra mer än andra tvillingar, som vuxit upp i samma familj. 

Våra politiker bryr sig inte. De fortsätter att förklara brottslighet och andra problem med inverkan från miljön i de s.k. utsatta områdena. 

Varför?  

Därför att de inte vet vad de skall göra – eller, de vet, men de vågar och vill inte. Dessa områden har en befolkning till stor del bestående av invandrare. Att ens nämna invandrare i sammanhang med brottslighet har länge varit omöjligt. Det har först på senaste tid blivit möjligt. 

Jag tror ändå att ”utsatta områden” kommer att överleva som förklaring till allehanda problem. Det är så bekvämt och ofarligt att använda att våra politiker och våra vanligaste opinionsbildare kommer att fortsätta med det. 

Samtidigt kommer allt färre att lyssna på dem. Det bekymrar dem mindre. De har sedan länge övergått från att försöka påverka opinionen till att huka sig inför den – i något slags hopp om att motvinden skall avta.