Sverige nådde sin högsta utvecklingspunkt någon gång på nittonhundrasjuttiotalet. Det var under dessa storslagna ögonblick som vi skapade den moderna berättelsen om oss själv och på något vis fick oss själva att tro att ett internationellt ledande och avundat Sverige vars namn ärat flög över jorden var tillvarons naturliga tillstånd.

Men gradvis har myten om Sverige som den överlägsna humanitära stormakten till häpnad fått ta stryk. Det märks tydligast inom det mångkulturella. Det i våra egna ögon mest överlägset humanitära i vår uppfattning om kulturerna är den lagstadgade svenska doktrinen om allas lika värde. Alla kulturers sedvänjor ska alltså ha samma rättigheter att existera och utövas även om de i verkligheten strider mot de svenska dogmerna. Alla betyder alla. Om en muslimsk invandrarpappa agar sina barn till lydnad måste det alltså godtas. Pappan anser denna uråldriga uppfostringsmetod vara både rättvis och effektiv och den uppfattningen gäller troligen en majoritet av världens föräldrar.

Men i praktikens, till skillnad från i dogmernas värld, är det inte så. År 1979 blev Sverige det första landet i världen som införde förbud för våld mot barn. Jag säger inte att detta inte var ett framsteg för mänskligheten men det var ett streck i räkningen för våra ambitioner att driva dogmen om alla människors och kulturers lika värde. Naturligtvis var detta en monumental självmotsägelse för Sverige men det valde vi att bortse från. Sverige hade på eget bevåg utvecklat ett nytt tänkande som vi förväntade oss att representanter för andra kulturer direkt skulle anamma eftersom Sverige enligt rådande lokala doktriner hade överlägsna uppfattningar vilket vi bevisade genom att förkunna att alla idéer, sedvänjor och människor över hela världen var lika mycket värda. Se ett suveränt sinnelag i världsklass!

Kanske hade man kunnat tro att Sverige med tanke just på vår egen överlägsenhet skulle bromsa den sociala reformverksamheten så att andra lika mycket värda men i praktiken underlägsna kulturer kunde komma ikapp. Men det blev tvärtom. År 1982 infördes en ny socialtjänstlag enligt vilken barn som enligt den världsledande men helt jämlika svenska uppfattnings- och dogmparadigmet for illa av farsans stryk kunde omhändertas mot de luggade och uppiskade barnens föräldrars fullvärdiga kulturella protester.

I och med att Sverige genom socialtjänstlagen hade blivit en ännu större humanitär stormakt förvandlades den agande pappan från en traditionell uppfostrande människa till en illgärningsman med värderingar som visserligen var fullt lika mycket värda som dem som företräddes av kommunens sociala tjänstemän men ändå förkastliga. De slagna barnen blev därför enligt den nya lagen för sin egen skull och för kommunens humanitära självbild tvångsinsatta i den offentligt finansierade omsorgens utvalda barnhem, kanske med rätt att under kommunal övervakning emellanåt få träffa sina föräldrar.

För en oförvillad hjärna som din och min och kanske den muslimske illgärningspappans måste detta framstå som någon sorts kidnappning. Wikipedia säger att kidnappning är ”en vardaglig beteckning på brottet människorov” och jämställer det även med ”egenmäktighet med barn”. Som den muslimske pappan rimligtvis ser det är detta precis vad han råkat ut för och han berättar sina erfarenheter för arabiska journalister som gör mediakaoz i Mellanöstern av hat mot Sverige som inte bara tillåter koranbränder utan även kidnappar muslimska barn.

Jag kan inte se annat än att den muslimske pappans bedömning av den svenska socialstatens beteende är rimlig. Enligt de efter svensk uppfattning lika mycket värda muslimska kulturella värderingarna finns troligen ingen mer relevant beteckning på socialkontorets handlande än just kidnappning.

Men när den humanitära stormaktens propagandaorgan som Svenska institutet och de stora tidningarna upptäcker vad Bagdadbladet och Omanska Posten skriver om den muslimska ilskan mot Sverige tappar stormakten koncepterna och talar med kränkt förakt om fake news och hittepånyheter. Det är som en extra förolämpning mot Sverige att de fräcka anklagelserna kommer från just de länder och kulturer som vi gjort vårt yttersta för att i enlighet med uppmaningarna i dikten Den vite mannens börda lyfta upp till vår kulturella nivå medan vi skenheligt förklarat dem fullt jämlika med oss, ja, till och med överlägsna.