Greshams lag säger att dåliga pengar driver ut goda. Nuförtiden har den kanske inte så mycket att säga oss, eftersom de flesta i Sverige varken använder sig av mynt eller sedlar, men för inte länge sedan handlade människor självklart efter den. 

(Den kan fortfarande användas för att förklara vad som hänt och händer t.ex. i olika latinamerikanske länder: den egna valutan mister så mycket värde och trovärdighet att folk känner sig tvingade att gå över till dollar.) 

Min mamma arbetade som biträde på Tempo. Varje dag strömmade massor av enkronor förbi henne ut och in i hennes kassa. Hon hade ett eget lager av mynt av dåligt värde. Hon såg direkt när en krona från de år då mynten hade hög silverhalt kom henne i händerna. Den behöll hon och stoppade en dålig krona i kassan. När hon hade ett lager av goda mynt kunde hon sälja dem till de uppköpare som samlade på sig goda mynt för att smälta ned och sedan sälja silvret till bättre pris. (Min far, som ofta arbetade hemifrån i veckor på olika byggen, var inte informerad. Han kom hem en gång, såg högen med pengar och gick till banken med dem. Mamma suckade.) 

Jag har inte sett någon kommentera att lagen är tillämplig också på andra områden. Det är ändå självklart: varför använda en dyrare vara om en billigare kan göra samma tjänst? Varför anställa en dyr svensk om en billig arbetskraftsinvandrare kan göra samma (eller kanske bättre?) jobb. Fråga en villa- eller fritidshusägare om deras erfarenheter av polska hantverkare. 

Detta är lätt att inse. Lagens giltighet sträcker sig längre än så. Riksdagen har 349 ledamöter. Många av dem gör sig aldrig hörda eller synliga, och väl är det. De kan ofta endast med svårighet läsa innantill från illa formulerade manus. 

De kostar visserligen staten lika mycket i lön och förmåner, men de är olika kostsamma för sina kolleger. En medioker riksdagsman har en lika värdefull röst som en skicklig, men han är en mycket mindre kostnad, ett mindre hot för den skickligare, ambitiöse. 

Litet svårare, men inte mycket, är det att förklara varför också partiledarna har blivit så mycket slätstruknare under senare år. 

Dagens partiledare rekryteras ur de led av medelmåttor som finns tillgängliga. Alltså blir frågan: Varför har den genomsnittlige riksdagsmannen blivit allt mer slätstruken? 

Det beror på att han inte har något eget mandat. Han blir placerad på listan efter överväganden och godkännande av partiledningen. De bevakar och skyddar sina intressen. De vill av just detta skäl, omsorgen om den egna positionen, inte ha en sådan som Hanif Bali. Han gör deras slätstrukenhet för tydlig 

Det gäller inte Sverigedemokraterna. Det är ett ungt parti som vuxit snabbt. Många har dragits in i partiet utan tidigare erfarenhet av politik. De har kommit som oskrivna blad, svåra att värdera. De är inte slätstrukna, men vissa av dem väl yviga. 

Det gäller också Jimmie Åkesson. Han kommer utifrån, har inte varit en del av det etablerade politiska systemet, och avviker i alla avseenden från sina medtävlare, eftersom han inte behövt anpassa sig efter en medioker majoritet i ett gammalt parti. 

Han är därför skickligare än alla sina medtävlare. 

”När det direkt efter Magdalena Andersson var Jimmie Åkessons tur visade han varför han är en av de största svenska politikerna just nu. Efter den hårda S-attacken ställde SD-ledaren helt om sitt anförande och inledde med en effektfull lång tystnad.” 

Det enda som kan rädda svensk politik och höja riksdagens anseende är att införa någon form av personval, med valkretsar av så begränsad storlek att en politiker som endast verkat lokalt har en klar chans att bli vald. 

Också SD blir allt mer etablerat och med tiden allt mer likt de gamla partierna. Partiet kan inte ensamt göra jobbet.