Jacob Sjölander gör en observation av de senaste tretton årens engelska politik som lika gärna kunde ha gällt Sverige. Så här skriver han:

Genom sina misslyckade tretton år vid makten har Tories kombinerat högerretorik och vänsterpolitik.

Jag anser att detta är djupsinnigt eftersom det överensstämmer med mina fördomar. De så kallade borgerliga svenska partierna – som i detta fall motsvarar Tories – har under de senaste mandatperioder då de haft makten knappast fört någon borgerlig politik utan snarare något som vissa kallar socialistisk men jag anser varken vara traditionellt borgerlig eller traditionellt socialistisk utan egentligen bara syftat till att skapa ett politikervälde som varit fördelaktigt för våra ledande politiker oavsett vilket parti de tillhör.

Tories har alltså, liksom våra svenska så kallade borgerliga politiker, i verkligheten fört en politikerväldespolitik som i stort sett kunnat passa alla partier. Men oavsett om partierna i praktiken fört ungefär samma politik så har de – och det är vad demokratin i både Storbritannien och Sverige verkar ha reducerats till – låtit olika. Sjölander menar att Tories vid sidan om vad de i verkligheten sysslat med artikulerat högerretorik. Så har det varit även i Sverige där de så kallade borgerliga politikerväldespartierna bedriver politikerväldespolitik under yttrande av högerretoriska fraser. På det viset förvandlas politiken till en strid om pladdret i stället för en strid om faktiska åtgärder.

Det konstiga är att det för en stor del av väljarkåren samt för politikerna själva och för diverse opinionsbildare och journalister med flera inte är självklart vad som är verkligheten, om det är den faktiskt förda politiken som i stort sett är likadan oavsett vem som regerar eller om det är de olika partiernas ofta distinkt olika pladder. Jag vågar hävda att det länge utgjort basen i vårt lands officiella självförståelse att det är pladdret snarare än den förda politiken som utgjort verkligheten.

Att den politik som eldar sinnena inte behöver ha så mycket med verkligheten att göra har inträffat tidigare. I Gullivers resor låter författaren Jonathan Swift sin hjälte hamna i Lilliputarnas land där den politiska kampen står mellan två partier varav det ena – ”tjockändarna” – är fast övertygat om att ägg ska skäras vid den tjocka ändan medan motståndarna – ”smaländarna” – är villiga att dö för motsatt uppfattning. (Med det menar jag att vi inte ska tro att vi har blivit smartare än tidigare generationer.)

Det finns emellertid gränser för hur långt människorna är villiga att ta pladdret för verklighet. Om livet i övrigt fungerar någorlunda kan de fortsätta att käbbla om huruvida äggen ska hackas vid den breda eller den smala ändan. Men om skördarna slår fel och pest bryter ut kommer tillräckligt många människor att välja att genomskåda pladdret och plötsligt ta saker och ting på allvar (ungefär som att du själv troligen slutar reta dig på Donald Trump om du förlorar benen i en trafikolycka och förmögenheten för att finansbolaget gått i konkurs).

Jag tror att vi på senare tid för Sveriges del har hamnat vid en sådan brytpunkt. Till och med Svenska Dagbladet har märkt något. Det har gått så långt att statens propagandamyndighet Svenska institutet anar ett tilltagande besvär:

Ett tryggt och stabilt land där alla behandlas lika. Där humanitära värden sätts på piedestal. En förebild på den internationella arenan. Så har Sverige uppfattats av omvärlden under många år.

På senare tid har koranbränningar, dödliga gängskjutningar, misslyckad integration och utanförskap radikalt ändrat bilden av Sverige, anser bedömare som SvD har talat med.

Bilden har särskilt svärtats av koranbränningarna. I flera muslimska länder finns nu uppfattningen att Sverige är ett islamfientligt land, uppger Madeleine Sjöstedt, generaldirektör på myndigheten Svenska institutet. I många länder talas nu mer ifrågasättande om Sverige – på en helt ny nivå…

Tidigare sågs Sverige som en positiv kraft, en värdemässig förebild som stöttar demokrati och mänskliga rättigheter – så rosenröd är bilden inte längre.

Självklart återstår folk som vägrar öppna ögonen för sådant som är uppenbart för andra utan väljer att hålla kvar vid de åsikter som ger dem ett hyggligt jobb och mening i tillvaron, till exempel en forskare och psykolog vid Göteborgs universitet som får komma till tals i Svenska Dagbladet:

”Det är viktigt att vi nu bibehåller den traditionella bilden av Sverige, ett modernt land där medborgarnas rättigheter respekteras. Och ett land där man kan gå runt med blågul Sverigetröja och känna sig säker.”

Hitler hade med sig många lojala medhjälpare i bunkern.