Min mamma hade en morbror som var major vid Dalregementet. Han var korpulent och rak i ryggen och talade alltid i befälston, det vill säga med ett välartikulerat, barskt rytande. Jag trodde alltid, fast utan säker grund, att han varit smygnazist under världskriget. Men en gång talades det om ett då, som så ofta annars, pågående krig där Israel var inblandat och påstods ha haft stort ansvar för utvecklingen.

”Aldrig!” röt majoren. Min pappa undrade hur han kunde vara så säker på det. ”Det går aldrig att avgöra rätt och fel”, fortsatte majoren. ”Men judarna får öknen att blomma vilket araberna aldrig lyckats med. Därför är landet deras.”

Jag förstår inte varför det fälls så många moraliska omdömen om parterna i Gaza-kriget. Det är som om segern skulle tilldömas den part som visat mest takt och omdöme. Men det är inte rent spel som kommer att belönas i det här kriget. Hamas krigföring är vedervärdig med halshuggna barn, gisslantagna judar och raketavskjutningsramper bakom mänskliga sköldar. Men Hamas vämjeliga beteende hjälper inte Israel. För övrigt har Israel vid det här laget antagligen dödat flera civila än motståndaren även om det inte skett med avsikt utan som ett resultat av fiendens ränker.

Antagligen sjuder Mellanöstern av diplomati, dels förstås det publika ordkriget som bland annat går ut på att utpeka den motsatta parten som den illvilligaste och mest ondskefulla, dels den mer känslokalla som handlar om vars och ens strategier, insatser och allianser och hur man ska kunna dra sig ur konflikten om marken inte förvandlats till atomaska när tillräckligt många intressen förblött för att krigslusten ska ha avdunstat.

Jag tror inte att det går att på förhand går att räkna ut eller ens gissa något rimligt om utfallet i detta krig. Diplomaterna kan förhandla och kannstöpa hur mycket de vill men utvecklingen kommer att bestämmas av soldaternas och milisens beslutsamhet och moraliska laddning. Jag vet inte hur de stridande araberna i Gaza känner sig annat än att de hatar judar. Med tanke på att den mark striden gäller redan var bebodd av palestinier när judarna med internationell hjälp kom dit så är illviljan inte utan fog. De vill döda alla judar och förinta staten Israel.

Men jag föreställer mig på oklara grunder att judarnas belägenhet är mer hotfullt ödesmättad. Om judarna vinner kriget – om ett ord som ”vinner” kan användas här – betyder inte det att arabvärlden och islam är utrotningshotade. Israelerna skulle göra allt för att ordna livet för folket i Gaza och övriga delar av landet. Men för judarna är kriget möjligen en ödestragedi med tanke på att deras fiende så ofta och så tydligt förklarat sin avsikt att utplåna varenda jude. Detta kan bli slutet inte bara på Israels judar utan också judendomen som skulle förintas tillsammans med judarnas land.

Det här rör även Sverige och inte bara emotionellt. Om judarna inte längre finns kvar för att driva Israel kommer en stor del av den återstående befolkningen plus överlevande judar troligen att bli flyktingar som måste omhändertas. Ett stort antal länder, till exempel Egypten och övriga arabiska länder, kommer att avvisa alla som begär asyl. Som vanligt hamnar de i Europa och då troligtvis inte i länder som Ungern, Polen och Portugal. I stället blir det Sverige och Tyskland och ett par till som åter får öppna sina gamla flyktingförläggningar.