Finns det överhuvud taget någon som är intresserad av vad mannen eller kvinnan på gatan känner och tycker när det inträffat en stor och dramatisk händelse i Sverige? Som när vänsterblocket förlorat valet, landet står mitt i en elkris på grund av i förtid nedlagd kärnkraft eller att någon har sprängt grannhuset i småbitar.

Möjligen kan det intressera antropologerna och statistikerna, som vill veta hur pass många lågbegåvade det finns i landet.

Som vid vänsterns valförlust: ”Jag har gråtit hela natten!”. När elkrisen slår till: ”Vi har stängt av kylskåpet för att spara el!”. Eller när grannens hus ligger söndersprängt i spillror: ”Det här är ett lugnt och fint område. Jag är aldrig rädd!”.

Faktum är dock att de flesta som stöter på en reporter på gatan efter en dramatisk och omvälvande händelse har svårt att på några sekunder formulera ett bra och smart uttalande. De är upprörda, ledsna, rädda och helt ovana vid att yttra sig offentligt i medierna. Plötsligt står ett TV-team från SVT där och håller fram en mikrofon under näsan på dem.

Absolut allt de säger kommer att få dem att framstå som fullkomliga idioter. Oavsett hur kloka, smarta, balanserade och förnuftiga de vanligtvis är. De är skakade, chockade, mår dåligt och borde av respekt ha lämnats ifred.

Dessutom vågar jag påstå att ingen är intresserad av vad en helt okänd medmänniska känner i stunden efter en stor händelse. Mer än journalisterna själva, som gått grundkursen i ”Fånga stämningen på plats!” och äntligen får ställa den idiotiska frågan ”Hur känns det?”.

Istället vill vi tittare ha fakta. Vi vill veta vad som hänt, inte påtvingas andras helt ointressanta känslor. Men nyhetsredaktionerna har inga fakta att presentera. Eftersom de inte, som vi övriga, kollat på Flashback och lyckats pussla ihop en någorlunda klar bild av vad som hänt. Eller, mera troligt; redaktionerna förtiger ihärdigt det som väldigt många av oss redan vet, av rent vänsterpolitiska skäl.

Istället fyller statliga SVT ut nyhetssändningarna med totalt meningslös och slapp icke-journalistik. Genom att trakassera skakade och ledsna människor med sina närgångna kameror och mikrofoner.

Detta är ingenting annat än statlig skattefinansierad förnedrings-TV. Både för dem som intervjuas på gatan, för de så kallade journalisterna själva och för oss som eventuellt tittar!