Ibland har jag svårt att sova och vaknar redan i gryningen. Som ung tyckte jag det var jobbigt, eftersom jag hade småbarn, tider att passa, sånt som krävde en ostörd nattsömn. Numera är livet mer kravlöst – jag sköter mig själv, kan jobba på vilka tider jag vill och har lärt mig uppskatta de tidiga gryningstimmarna. Inga plingande mobiltelefoner, inga ljud från tunnelbanebygge och husbyggen, bara tystnaden och tankarna.

Jag tycker om att tänka i gryningen. Tankarna vandrar friare innan dagen vaknar, dessutom känner jag mig närmare mina föräldrar och andra nära och kära som lämnat jordelivet. Det är trösterikt i en tid som på så många sätt präglas av galenskap. Ibland tänker jag att mina föräldrars generation – tjugotalisterna – var den sista generationen av det strävsamma folk som en gång byggde Sverige. De levde ett jordnära liv, vågade värna familjen före främlingar, vågade älska sitt land och vägrade skämmas för vilka de var.

Både mamma och pappa växte upp som barn till lantbrukare. Mina morföräldrar hade ett litet jordbruk med åtta kor, höns och grisar, hästar och åkermark där det odlades potatis, grönsaker och bär. I trädgårdarna frodades äppelträd och päronträd, krusbärs- och vinbärsbuskar men även ögonfröjd i form av syrener, pioner och snittblommor.

För morfar, som vuxit upp i ett soldattorp under mycket knappa omständigheter, var det lilla lantbruket målet han hade haft för ögonen ända sedan han tvingades börja jobba som 13-åring. Han ville vara sin egen, vara självförsörjande, och kunna ge sin familj ett gott liv. Och det lyckades han med, genom hårt arbete och målmedvetenhet förstås men också genom att ta vara på livets glädjeämnen. En kaffestund i trädgården efter ett hårt dagsverke på fälten. Ett parti kort med vännerna en blåsig höstkväll. En vinterpromenad runt ägorna, för att se ut den perfekta julgranen. Sånt fanns det alltid tid för, trots det hårda och stundom mycket slitsamma arbetet – eller kanske just på grund av det.

I takt med att folkhemmet växte fram blev det allt svårare att vara självförsörjande bonde. Plötsligt skulle de små lantbruken slås sönder och ersättas av stordrift. Industriella djurfabriker, uppbyggda utan minsta tanke på historia och kulturarv och än mindre med djurens väl i fokus.

För ett par dagar sedan intervjuade jag en kvinna i 80-årsåldern med anledning av en text jag skulle skriva. Vi kom in på just det här. Hon hade själv vuxit upp på en anrik gård i Småland, där fadern drivit lantbruket i harmoni med både djur och natur. Men efter att han arrenderat gården i 40 år tog det slut. Plötsligt var hans arbete ingenting värt, och den hage han röjt ut och där korna betade, togs i anspråk för att bygga något så naturvidrigt som en kycklingfabrik. Det blev slutet för hennes far. Han tog det så hårt att hans hjärta inte längre orkade.

Det finns säkert människor som rycker på axlarna åt det men jag förstår precis hur han måste ha känt. Han såg sitt strävsamma arbete gå förlorat, men inte bara det – han såg också hur den nya tidens tänkande slog undan fötterna på mängder med människor som tidigare kunnat vara självförsörjande.

Jag tänker ofta att fria bönder var en nagel i ögat på Socialdemokraternas folkhemsdröm och att det där med stordriften och det industrialiserade lantbruket inte enbart handlade om effektivitet och modernitet utan i ännu högre grad om att knäppa de egensinniga och självständiga bönderna på näsan. Folkhemmets förespråkare ville inte ha människor som kunde tänka alltför mycket själva, och framför allt ville de inte ha människor som kunde försörja sig utan att vara beroende av staten.

Sånt kan man tänka på i gryningen, innan dagen vaknar.

Foto: Skribentens morfar och mormor med ätteläggar avnjuter kaffe i trädgården en sommardag i slutet av 30-talet