Sokrates – eller kanske Platon som låg bakom och gjorde Sokrates till sitt språkrör – närde en demokratisyn som alldeles säkert hade gjort att både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets debattredaktioner hade refuserat alla artikelförslag från honom. Visserligen ansåg han att demokratin var det mest tilltalande av all kända statsskick. På den punkten hade han nog fått debattredaktörerna med sig.

Här kanske jag kan få inflika en viktig sidokommentar till upplysning för den som mot förmodan inte är docent i filosofi eller antikens idéhistoria. Kommentaren är att Sokrates (eller Platon, då) visste vad han talade om. Sokrates levde på fyrahundratalet före Kristus. På den tiden fanns i Grekland flera hundra små stadsstater som allihop skulle styras på något vis. Hur de skulle styras var inte självklart. Det var någonting som varje stat fick experimentera med. (Varför just de gamla grekerna var så besatta av samhällelig experimentlusta att de utvecklade minst ett, enligt Sokrates, halvdussin statsskick som vart och ett hade sina egenskaper kan jag inte svara på. Det hade väl något med kulturell blomstring att göra ungefär som renässansen och upplysningstiden i Europa.)

Sokrates hade alltså en ganska lång historia med över tiden varierande statsskick i de olika stadsstaterna att se tillbaka på och dra lärdomar av. Som en statsskickens Linné försökte han utveckla en systematisk förståelse för deras egenskaper och växlingar. Under denna analys kom han således fram till att demokratin var den moraliskt mest åtråvärda ordningen. Den strävade nämligen efter att maximera envars frihet och allas jämlikhet. Därmed, menade han, var demokratin undergångsdömd eftersom människan bara tål ett begränsat mått av frihet och jämlikhet. Det var väl på den punkten som det hade skurit sig med debattredaktörerna.

Den process varigenom friheten och jämlikheten tog död på demokratin beskrivs rätt livfullt av Sokrates. (Tja, jag formulerar mig så där lite slängigt nonchalant för att du ska tro att jag kan den grekiska litteraturen på mina fem fingrar samt på originalspråket medan det i själva verket är jättetrög läsning vilket antagligen beror på att de texter vi kommer åt är vad som återstår efter långa tiders kopieringar, översättningar och hopklippningar.) Han förklarar till exempel att de gamla gubbarna ser upp till ungdomarna och vill vara ungdomliga som de i stället för att acceptera sin ofta besvärliga roll som äldre föredöme. Han skriver att skoleleverna anser sig fullt jämlika med lärarna och därför hånar och skojar med dem och vägrar att göra läxorna utan att lärarna har kurage att vidta motåtgärder eftersom alla, ung eller gammal, klok eller dum, har lika värde. (Håll med om att man känner igen sig över millennierna om det nu inte bara är en felskrivning eller annan textmanipulation av någon medeltida munk.)

Vår tid har haft demokrati i ungefär hundra år (utom USA som haft det i tvåhundrafemtio år). Vi har inte besvärat oss med att studera de gamla grekernas eller senare auktoriteters erfarenheter när vi etablerat våra grundlagar och politiska institutioner (utom i USA vars grundlagsfäder var högt bildade i antikens historia och förde djuplodande diskussioner om sådana viktiga frågor som hur valsystemet bör konstrueras för att risken för ett politikervälde – det vill säga att de valda ombuden skulle tillvälla sig alltmer makt på medborgarnas bekostnad – skulle minimeras).

Sådant tänker inte vår tid på vilket är olyckligt. Vi tror att det statsskick vi har valt åt oss själva är det bästa tänkbara eftersom det bygger på en uppfattning om allas lika värde och en strävan att hela tiden skapa mer jämlikhet. Vi tror att detta är demokratins essens och att systemet fullbordas genom att vi en gång vart fjärde år får välja mellan ett antal nästan identiska, statsfinansierade partier vars representanter, som alltså begär våra röster, mest består av bedrägliga typer som man inte ens skulle våga anförtro sin hund om de lockade med plats på sitt hundpensionat.