Med jämna mellanrum upptäcker jag saker som jag redan visste och blir märkvärdigt förvånad över mina nya insikter. De senaste dagarna, medan Sverige varit upprört över ett tilltagande antal mord och andra slags ohyggliga brott och det talats om de kriminellas växande våldskapital, så har jag undrat om inte vanligt kapital, det vill säga pengar, har större verkanskraft än våldskapital.

De brott som kriminella personer begår beror till största delen på att brottslingarna anser sig behöva pengar (plus, då och då, att de är upptända av hämndlystnad och mördar för att sätta sig i respekt). Jag vet inte hur många kronor en genomsnittlig kriminell får ihop per år genom sin brottsliga gärning men jag tror att det är småpotatis i jämförelse med de reguljära utbetalningar som tillkommer vederbörande i kraft av hans personnummer och medborgerliga rättigheter till olika slags bidrag som med automatik månatligen trillar in på busets konto eller busets föräldrars konto. Kriminologen Amir Rostami hävdar att knarkhandeln totalt renderar två miljarder i årlig vinst medan brott mot välfärdssystemen ger förövarna 13 miljarder om året.

Jag drar därför slutsatsen att det vore mer effektivt att ta ifrån brottslingarna bidragen än att försöka komma åt deras skjutvapen, lyxklockor och Canada Goose-jackor vilket verkar vara precis motsatsen till den prioritering som det officiella Sverige, det så kallade ”samhället”, regelmässigt gör. Om man drar in bidragen så kommer buset inte att kunna försörja sig på inkomster av brott som egentligen bara ger dem grädden ovanpå det ordinarie bidragsmoset. Kanske skulle de bli så desperata att de sökte jobb; vi talar ju trots allt om i övrigt normala förortsbarn för vilka förvärvsarbete borde vara den självklara lösningen på livspusslet.

Var och en med aldrig så liten erfarenhet av det svenska samhället ser genast felet i resonemanget. Det går inte att minska bidragen eftersom dessa är mänskliga rättigheter som leder sitt ursprung till FN:s deklaration i ärendet från 1948. Men hur gick det till före 1948? Lämnades då alla fattiga och eftersatta individer vind för våg av sina medmänniskor? Inte vad jag har förstått. Folk bidrog till att avhjälpa varandras nöd redan då. Men det fanns en stor skillnad. De som beslutar om och skriver ut bidragen idag är en kår av professionella offentliganställda administratörer med dragningsrätt på andra medborgares skatteinbetalningar. De har inga incitament att ställa försörjningskrav på mottagarna. Tvärtom. Om bidragen inte löper smidigt kan det bli värst för dem själva eftersom deras egna insatser kanske inte behövs.

Försörjningsstöd utbetalades till behövande redan före 1948 men beslut om bidrag fattades normalt inte av en expertkår som hade sin lön av verksamheten utan av någon ofta kommunal kommitté som bestod av utvalda representanter för skattebetalarna själva. Jag inser att en sådan ordning nu för tiden skulle anses chockerande men nog vore det mer demokratiskt om representanter för skattebetalarna fattade beslut som gällde olika individers bidrag än att sådant ska bestämmas av offentligt anställt folk som har sin egen lön knuten till bidragsutbetalningarna.

Jag tänker mig en motsvarighet till asylsystemet: alla har rätt att söka men ingen har rätt att få. Asyl utdelas efter en bedömning av de sökandes lämplighet. På liknande sätt kan den som behöver bidrag, eventuellt en brottsling som idag får ersättning med automatik, ansöka om tilldelning hos en kommunal jury som tillsätts efter lottning bland medborgarna ungefär som i en amerikansk domstol. Vi har alla sett systemet på bio och det har troligen fungerat bättre än något annat system i en kvarts årtusende när det gäller att säkerställa opartiskhet och rättvisa. I brottmål har jurysystemet tillämpats i England sedan 1500-talet utan att någon kommit på något mer rättfärdigt.

Förklara nu för mig om det finns något annat skäl att förkasta detta förslag än att bidragsbrottslingarna och den offentliga välfärdsapparaten skulle ogilla det.