Jag vaknar torsdagen den 28 september och konstaterar att nattens sprängning skördat en 25-årig kvinnas liv. Hon ska inte ha varit måltavlan – det är osäkert om kretinerna ens sprängde ”rätt” hus – utan var sannolikt bara på fel plats vid fel tillfälle, vilket också antyds i Omnis rubrik (se bilden ovan).

Jag konstaterar också att folk numera blir mer förvånade om det inte sker minst en skjutning eller sprängning varje dygn. När jag nåddes av nyheten att en man skjutits ihjäl på Mälarhöjdens IP mitt under en fotbollsträning för barn, kvällen innan Uppsalakvinnan dog i sprängattentatet, orkade jag knappt rycka på axlarna ens. Kriminaliteten är det nya normala, eftersom de senaste decenniernas regeringar har fört en medborgarfientlig politik som gynnat kriminella klaner. Det är krig nu.

Än så länge är det ett ensidigt krig, där en våldsam armé krigar mot ett folk som ännu inte tagit till vapen. Men frågan är hur länge det kommer att förbli så. Med polischefer som blir ”ledsna” och politiker som skyller på varandra istället för att ta ansvar inser allt fler av de hederliga medborgarna att polisen har överlämnat våldsmonopolet till klanerna och att man inte kan räkna med vare sig något skydd från samhället, eller ens att de som åker fast får långa, mycket kännbara straff. När tålamodet tryter vet man inte vad som kan hända.

Politikerna gör som vanligt så lite som möjligt. Socialdemokraterna skyller på Sverigedemokraterna och ”Kristerssons Sverige”, trots att de under åtta år gjorde noll och intet för att försöka få bukt med kriminaliteten. Istället skickade de fram Mikael Damberg och Morgan Johansson som, med rynkad panna respektive självbelåtet flin, ständigt konstaterade att medborgarnas oro var ”inbillad”. Kristerssons regering försöker lite mer, men motarbetas av oppositionen och har dessutom svårt att frigöra sig från det destruktiva arvet efter Reinfeldt.

Medierna är mest bekymrade över att ”gängen”, som de kallar dessa kriminella klaner, krigar mot varandra. Det var inte förrän de började ge sig på varandras släktingar som de verkligen började engagera sig. Numera försöker de överträffa varandra i omsorgen om de kriminellas anhöriga som ”lever i skräck” och bekymrar sig över att de tvingas fly utomlands eftersom det har ”spårat ur”.

Sanningen är förstås att det spårade ut långt innan våldet började drabba anhöriga. Men tydligen är kriminellas anhöriga är mer skyddsvärda än andra som drabbas, precis som kriminella är mer skyddsvärda än offren.

Sedan skulle det förstås vara högintressant att få veta hur oskyldiga de kriminellas anhöriga egentligen är, på en skala mellan 1 och 10. Självklart kan man ha en kriminell anhörig utan att själv vara benägen att begå brott, men i hur många fall har föräldrar, syskon och andra anhöriga understött och underlättat, eller åtminstone blundat för, den kriminella banan? Jag skulle gissa att det är ganska vanligt, kanske till och med mycket vanligt.

Ett exempel på det kan man finna i intervjun som gjordes med fadern till den 18-åring som sköts i Eskilstuna i våras. Fadern, som fick mycket stort utrymme i Aftonbladet, sa då att hans son minsann inte alls var kriminell – trots att han några månader tidigare hade dömts för grovt vapenbrott.

”Jag tror att domen förstörde hans liv” sa fadern sorgset.

Om en far inte förstår att det är den kriminella gärningen som förstört sonens liv, utan skyller på att han dömts för sitt brott, är det något som är väldigt, väldigt fel med den moraliska kompassen. Men Aftonbladets reporter ställde naturligtvis inga motfrågor.

De tre sammansmälta statsmakterna värnar alla mer om kriminella och deras anhöriga än om landets hederliga medborgare, och poliskåren har övergett våldsmonopolet och smyger numera runt i buskarna för att inte provocera. Vad måste hända för att de ska ställa sig på de hederliga medborgarnas sida och ge sig in i kriget utan silkesvantar men med alla vapen som står till buds?

Foto: Skärmdump, Omni