SVT förnekar sig aldrig. Nu senast har de lagt skattepengar och energi på att granska Uppsala kommun ur en kriminells perspektiv. Kriminella, som vill hoppa av, kan nämligen få vänta en hel vecka på respons. En hel vecka! Till skillnad mot folk som väntar på livsavgörande operationer och annat, och som bara behöver vänta några månader eller ett par år.

Det är SVT Uppsala som gjort denna viktiga granskning och det de tagit fasta på är att Hide Wiberg, chef för ungdomsjouren i Uppsala, vid ett tillfälle sagt att man kan få hjälp samma dag. Kan få hjälp. Hon har alltså inte sagt att man är garanterad hjälp samma dag. Men Oscar Söderman, som gjort reportaget, väljer att sätta åt kommunen. Han säger, med viktig min och allvarsamt tonfall:

”Ja… så här säger chefen för Uppsalas ungdomsjour. Men när vi utger oss för att vara en ung kriminell som vill lämna… får vi ingen hjälp.”

Sen får vi se Oscar Söderman, där han sitter vid sin dator och febrilt trycker på tangentbordet medan han kommer med små kommentarer som ska bevisa hur utsatta de kriminella är.

”Okej… eh… inget… telefonnummer. Vi… eh… vi får mejla.”

Han ser in i kameran med allvarlig blick och därefter får vi se hur han snabbt och effektivt författar ett mejl. På skärmen kan vi läsa brottstycken av det viktiga mejlet:

”komma i kontakt med er snabbt… någon jag ska ringa eller hur ska jag göra?”. Ord från en desperat, utsatt ung kriminell som längtar bort från de snabba pengarna och är i så stort behov av kommunens stöd och hjälp att han glömt det obligatoriska ”kn*lla din mamma”.

Sedan möter vi Oscar Söderman igen och denna gång är han ute och spatserar med bestämda steg. Han är synbart skakad över hur tufft det är att vara en ung kriminell och säger bekymrat:

”Ja… nu har det gått en vecka… sedan vi först mejlade insatsteamet, utan svar.”

Här gör han en liten konstpaus och lägger huvudet en aning på sned innan han fortsätter:

”Respons fick vi inte heller när vi några dagar senare påminde om att vi ville ha ett telefonnummer.”

Nu låter han lätt triumferande eftersom han känner sig duktig och präktig som lyckats komma på Uppsala kommun med att fara med osanning. Inte för att de har gjort det, eftersom de alltså bara sagt att man kan få hjälp samma dag, men ändå. I kampen för de kriminellas rättigheter har man rätt att vända och vrida lite på sanningen.

I nästa klipp står han stilla, i närbild, fortfarande med huvudet på sned. Det hörs att han är oerhört berörd av hur illa kriminella behandlas när han säger:

”Märkligt. Kan man tycka… när man praaatar om att det är superviktigt att fånga upp unga… direkt… när de är motiverade att lämna gängkriminaliteten.”

Han är också besviken över att det inte finns någon på ungdomsjouren som har tid att prata med honom just då, men får istället möjlighet att ställa Socialnämndens ordförande, Hanna Victoria Mörck (V) mot väggen. Triumferande visar han henne mejlet, men också ungdomsjourens hemsida, där det är jättejättesvårt för en ung kriminell på 15 år att navigera.

”Kan du hitta kontaktuppgifter på den här sidan?” frågar han anklagande.

”Ja, här finns det en e-post, till essempelt” svarar hon.

Oscar Söderman säger då, med skärpa i tonen:

”Det finns bara den här mejladressen som kontaktuppgift på hemsidan.”

Det är ord och inga visor, det. Bara en mejladress för den kriminelle att tillgå. Och en hel vecka innan svaret kommer.

Lika ivrig som Oscar Söderman är att sätta åt kommunen för att den, enligt hans mening, försummar kriminella ungdomar, lika villig är Mörck att krypa i stoftet.

”Det låter som att nånting man vill titta på” säger hon med huvudet på sned (finns det någon politiker eller journalist som inte lägger huvudet på sned numera?) och fortsätter, som om hon slagits av en djärv och nyskapande tanke:

”Aa… Ungdomar… Eh… Är e-posten den första… eh… kontakt… eeeh… vägen? Jag skulle tro på att de e… snarare Instagram och att du har ungdomsjouren i sig.”

Jag kan inte påminna mig om att någon politiker, oavsett färg, varit särskilt mån om att tillgodose andra grupper i samhället när det gäller kontaktvägar. Försök föreställ dig en politiker som (med huvudet på sned) säger:

”Aa… Äldre… Eh… Är e-posten den första… eh… kontakt… eeeh… vägen? Jag skulle tro på att de e… snarare telefonnummer och att du har personlig mottagning i sig.”

Det skulle aldrig hända. Men när det gäller kriminella ska det krökas rygg minsann och om kommuner dristar sig till att dröja en vecka med svar så är public service genast där, å de kriminellas vägnar.

För ett par år sedan hade dottern till en väninna, som också bor i Uppsala, svåra problem med hälsan. Efter många läkarbesök – med långa mellanrum på grund av köer – blev det till sist bestämt att hon skulle opereras. Operationen sköts upp tre gånger och genomfördes inte förrän det hade gått över ett år.

Där kan man snacka om väntan. Men eftersom det bara drabbade en vanlig skötsam tjej, så att hon hade svårt att gå och missade skolidrotten i nästan två terminer med uselt betyg som följd, kom det aldrig någon reporter från SVT och ställde de ansvariga mot väggen. Det är skillnad på folk och folk.

Foto: Skärmdump SVT