I decennier har cyniker och skeptiker som jag betvivlat möjligheterna att genom statliga beslut och ingrepp göra de revolutionerande ingrepp i produktionsapparat och livsstil som miljöentusiasterna hävdat vara nödvändiga för att rädda världen och mänskligheten undan värmedöd. Min argumentation har inte varit särskilt stringent. Den har mest baserats på en allmän övertygelse om och erfarenhet av att planekonomiska projekt inte brukar fungera. Men jag och andra tvivlare har förstås inte kunnat vara helt säkra på att alla planprojekt varit förutbestämda att misslyckas; den amerikanska månlandningen år 1969 var trots allt framgångsrik och massor med broar och andra infrastrukturprojekt fortsätter att vara lysande succéer.

Klimatomvandlingsprojektet började få luft under vingarna för ungefär ett halvsekel sedan. Dessförinnan hade det betraktats som ett dårfinksupplägg som endast stöddes av fanatiker i lovikkavantar och näbbkängor. Men på något sätt som åtminstone jag har svårt att förklara fick svärmarna vid det laget klorna i staten. Det betyder att staten, särskilt den svenska, som ofta tar ledningen när politiskt korrekta projekt ska utvecklas, började utnyttja miljöintresset för att hävda och framhålla sin egen godhet. Hur resonerade de? Ingen trodde på allvar att projektet skulle vara ekonomiskt försvarbart. Att då med kraft driva det i alla fall (visserligen med medborgarnas pengar) kunde inte vara annat än ett tydligt tecken på ett starkt moraliskt ledarskap som faktiskt – mot exempelvis min förmodan – gav utdelning i demokratiska val.

Så spred sig statsmakternas miljöaktivism i hela det västerländska samhället. När politikerna, åtminstone en stor del av dem, upptäckte att engagemanget gav utdelning vid valurnorna ökade deras benägenhet att öppna de statliga penningflödena för projekt som skulle rädda världen undan värmedöden inklusive försörjning för de olika sorters fantaster, forskare till exempel, som ägnade sina liv åt att, till exempel efter FN:s direktiv, fastställa att de förväntade problemen är människans ansvar.

Därefter, för kanske tio år sedan, kom nästa fas i omvälvningspolitiken. Den hade jag aldrig trott skulle uppstå. Den var en mental omställning i den värld som tidigare förkroppsligat motståndet mot omvandlingen, i huvudsak det privata näringslivet i alla länder. Efter några år gick den ändringen inte längre att förneka. En avsevärd del av de stora och framgångsrika företagen i världen hade bytt sida och anslutit sig till klimataktivisterna.

Detta berodde inte på att de slutat vara kapitalister och tappat lusten att tjäna pengar utan tvärtom på att statsmakterna med subventioner och nya regler riggat ekonomin så att det plötslig, i varje fall tills vidare, skulle bli lönsamt att följa statens tänkande och påbud, till exempel att inte längre producera och sälja bensindrivna bilar efter år 2030 eller att intala småsparare att det vore inte bara gott utan också extra lönsamt att investera pensionsavsättningarna i miljö- och jämlikhetsprojekt.

Sådana som jag började nu misstänka att klimatprojektet förlorat markkontakten och att det inte fanns någon räddning om politikerna inte slog till bromsarna och helst också la in backen. Jag och många med mig började leta efter början till ett alltmer angeläget återtåg för överlevnad. Vem skulle bli först?

Sedan någon vecka tillbaka verkar det bli Storbritannien vars konservative premiärminister Rishi Sunak (bilden) börjar etablera sig som förkämpe för förtvivlade medborgare som inte har råd med klimatpolitiken. Bensinbilsförbudet senareläggs med fem år, förbudet mot oljepannor tas tillbaka, tjugo procent särskilt drabbade hushåll slipper installera värmepumpar. Sunak upphäver bilpoolstvånget och lovar att inte införa särskilda skatter på kött och flygresor. Tidigare, när folk blev opinionshörda om hårdare tag för klimatets skull ställde de sig positiva till sådana förslag men nu när verkligheten tränger på visar sig intresset vara obetydligt.

Men det finns gränser för hur mycket premiärministern vågar utmana den industri som inte gjort annat än äntligen motspänstigt anpassat sig till politikens önskemål. Ford har investerat 430 miljoner pund i elbilstillverkning och gillar inte alls att folk inte längre ska tvingas köpa elbilar. För mindre än en månad sedan fick BMW motsvarande löften som inte kommer att hållas.

Sunak får nu, på grund av den klimatpolitik som hittills förts i Storbritannien, välja mellan obehaget att svika väljarna och bekymret att trakassera industrin. Men ju längre han väntar med att bestämma sig desto värre blir problemet.

Knappt några andra länder verkar ens ha sett det komma.