Ibland resonerar jag med mina desillusionerade gamla vänner som liksom jag själv var vänstervridna för femtio år sedan – och på det viset lyckades få fina jobb i staten även om detta sällan var ett medvetet syfte – huruvida den allt tydligare administrativa inkompetens för att inte säga klantighet som karaktäriserar Sveriges offentliga sektor är en generisk egenskap hos statliga apparater eller om det bara handlar om en tillfällig och övergående dekadens just hos oss här och nu.

Säg nu inte att problemet inte finns och att staten visst sköter sig. Riksrevisionen är en oberoende kontrollmyndighet under riksdagen som ofta drar ned brallorna på staten. Häromdagen presenterade myndigheten en utredning som både heter och konstaterar att Statens åtgärder för utveckling av elsystemet (är) reaktiva och bristfälligt underbyggda.

Här är några av utredningens viktigaste slutsatser:

• Regeringen har enligt Riksrevisionens bedömning gjort otillräckliga konsekvensanalyser inför beslut om åtgärder som har haft påverkan på elsystemet… Konsekvensanalyserna är otillräckliga trots att Energimyndigheten, Energimarknadsinspektionen och SVK i sin omvärldsbevakning har rapporterat om omvärldstrender med betydelse för elsystemet som har haft betydelse för de beslut som regeringen fattat.

• Riksrevisionen bedömer att regeringen inte i tillräcklig grad hållit samman beslut om åtgärder som påverkat elsystemet med hur konsekvenserna av beslutet ska hanteras. Regeringen har sällan presenterat en plan för hur konsekvenserna ska hanteras, vilket enligt Riksrevisionens bedömning bland annat förklaras av att konsekvenserna inte är tillräckligt analyserade.

Det är artigt formulerat av Riksrevisionen men innehållet är förödande. Den som inte begriper det kan försöka föreställa sig en kall vinterdag med ett elsystem som planerats på en höft och byggts utan hänsyn till hur de olika bitarna ska hänga ihop.

Min fråga, som jag alltså diskuterar med före detta vänstervridna polare, är om det ligger i statens natur att vara så jönsig eller om det bara handlar om tillfälligheter, till exempel att Sverige under några år de facto styrts av miljöpartister vilket aldrig tidigare drabbat något demokratiskt land. Frågan är inte ovidkommande utan tvärtom högst väsentlig för envars politiska ställningstaganden ty om det handlar om slumpartade och oförutsedda händelser så kanske man ska koncentrera sig på att försöka byta regeringsparti eller åtminstone förtala ansvarig minister så mycket man orkar. Men detta vore slöseri med tid om vi står inför ett inbyggt och oundvikligt problem. Då gäller det att lägga sina krafter på att till varje pris och i varje fråga minska statens inflytande. Aldrig föreslå en ny reform eller åtgärd!

Det har visat sig att polarna darrar på manschetterna när de ska ta ställning i denna viktiga fråga. Men även om det inte finns något klart svar så finns det en tendens, nämligen att yrkeslivets erfarenheter gjort dem mindre benägna att förvänta sig handlingskraft och ledarskapsförmåga hos dem vi utsett till våra styresmän. Bättre att politikerna abdikerar från många av sina uppgifter, till exempel att skriva läroplaner för förskolan och överlämnar detta till det civila samhället, det vill säga lärarkåren, än att de låter sig själva och det uppväxande släktet hunsas av värdegrundspedagoger på Skolverket.