FN:s vetenskapliga panel om eventuella klimatförändringar heter som bekant Intergovernmental Panel on Climate Change. IPCC är det officiellt mest vetenskapliga organet i hela världen, just den institution som Greta Thunberg och, verkar det, FN-chefen Guterres, ilsket respektive salvelsefullt, förmanar världen att all sin tro till denna sätta.

Med några års mellanrum presterar IPCC en Assessment Report (AR) där de senaste rönen presenteras. Den senaste rapporten heter AR6 och har utarbetats av 782 klimatvetenskapare (uppgiften varierar mellan olika källor) och består av ungefär 8 000 sidor vetenskaplig text. Jag brukar inte banga för tröga texter – jag har till exempel klämt 3 000 sidor trög text i Marx fyra band av Kapitalet – men inför AR6 gav jag upp.

Det är nog inte många som ens tittat i FN:s ständigt uppdaterade klimatbiblar. I varje fall inga av de nationella politiska ledare som med hjälp av dina skattepengar finansierar klimatprojekt som anses motarbeta just den variant av klimatundergången som senaste AR utpekar. Därför utarbetar IPCC också en lathund till huvudskriften som heter Summary for Policy Makers som bara omfattar 42 sidor men då å andra sidan har pedagogiska och nästan självförklarande bilder som den ovanstående.

För den händelse någon beslutsfattare anser SPM vara alltför tunn välling utvecklar IPCC även en ”Syntesrapport” som omfattar SPM samt en ”längre rapport” på 81 sidor som jag lovar att du inte kommer att läsa trots att den alltså presenteras som en mer lättläst variant (IPCC_AR6_SYR_LongerReport.pdf).

Jag har umgåtts en del med klimatkunnigt folk och jag vågar påstå att ingen av dem precis streckläst AR6, troligen inte heller lathunden SPM. Tanken att ledarskribenter och miljöreportrar på exempelvis Dagens Nyheter och Sveriges Television skulle ha gjort det förefaller mig helt overklig. Ändå är det just sådana människor som för oss vanliga, vetgiriga mediekonsumenter förklarar hur det ligger till med klimathotet, till exempel hur länge jorden fortsättningsvis kan tänkas existera.

Kunskapssprånget från IPCC till exempelvis reportrarna på Vetenskapsradion Klotet har aldrig tagit avstamp i källan, det törs jag slå vad om, och har troligen inte passerat stationer såsom SPM eller någon Syntesrapport innan det förvandlats till något som kanske inte är sant men ändå känns tillräckligt sannolikt för att radiolyssnarna ska anse sig begripa – särskilt om budskapet överensstämmer med vad de redan ansåg sig veta.

Denna process kan man kalla IPCC-syndromet. Det utgörs av det komplicerade förlopp varigenom ett obegripligt men kanske sant stycke kunskap genom att traderas och omvandlas i många led så småningom förvandlas till en uppfattning som kanske saknar grund i verkligheten men ändå fyller många troende med jublande insikter. (Någon gång ska jag utreda likheterna mellan denna process och det religiösa missionerandet. Hur skiljer sig Guterres från Ansgar.) När man väl har fått upp ögonen för IPCC-syndromets existens lär man sig snart att känna igen det. Man inser också hur agendajournalisterna på PK-troende redaktioner såsom Dagens Nyheters ledaravdelning kan komma fram till sina sensationella uppfattningar. Jag kan ge ett exempel.

Oxfam är en engelsk non-governmental organization (NGO) som startade 1942 för att förse fattiga barn med mat under världskriget. Nu verkar organisationen över hela världen (Jag tror att NGO:er oftast är en modern variant av gammaldags privatfinansierade välgörenhetsorganisationer. Det speciella med NGO:erna är att många numera försörjs nästan helt av statsmakterna snarare än av privata givare. En NGO är därför regelmässigt mer positivt inställd till statsmakter och politik än vad gamla välgörenheter någonsin var.)

I början av detta år publicerade Oxfam en studie som heter De rikastes överlevnad – hur vi måste beskatta de superrika nu för att bekämpa bristen på jämlikhet och är ett indignationsnummer kring orättvisorna i världen:

Vi upplever ett aldrig tidigare skådat ögonblick av flera kriser. Tiotals miljoner fler människor står inför hunger. Hundratals miljoner fler står inför omöjliga ökningar av kostnaden för basvaror eller uppvärmning av sina hem. Klimatsammanbrottet lamslår ekonomier och ser torka, cykloner och översvämningar tvinga människor från sina hem. Miljontals människor vacklar fortfarande av de fortsatta effekterna av covid-19, som redan har dödat över 20 miljoner människor. Fattigdomen har ökat för första gången på 25 år. Samtidigt har alla dessa många kriser vinnare. De allra rikaste har blivit dramatiskt rikare och företagens vinster har nått rekordhöjder, vilket driver en explosion av ojämlikhet.

Oxfam drar slutsatsen att statsmakterna i hela världen bör gripa in mot de rika och med arton nya skatter reducera deras inkomster och förmögenheter till exempel genom att beskatta ”förmögenheter tillräckligt hårt för att minska ojämlikheten och systematiskt skära ned antalet superrika och deras tillgångar”.

Liksom FN packar ihop information från AR6 i en Summary for Policy Makers i hopp om att någon ska läsa har Oxfam här hämtat data från en trehundra sidors noggrann Världsbanksstudie och förvandlat till ett  häfte som verkar mest avsett att väcka antiplutokratiska hatkänslor och att öka statens intäkter.

Världsbankstudien har inga polemiska baktankar men gör en del intressanta observationer som drunknar i Oxfams agitation. Det visar sig för det första att den tendens till minskad fattigdom i världsskala som världen länge upplevt pandemiåret 2020 bröts för första gången på tjugofem år. Utvecklingen växlade åter riktning år 2021 vilket betyder att den extrema började fattigdomen minska igen men inte tillräcklig för att kompensera för tappet föregående år. Det visar sig vidare att rika länder återhämtar sig själva snabbare än medelinkomstländer som i sin tur repar sig fortare än fattiga länder.

Även detta exempel på IPCC-syndromet har sin motsvarighet till Vetenskapsradion Klotet som ger sin version av nyheten. I det här fallet är det särskilt Dagens Nyheter som står för den upphetsande demagogin: ”Din känsla av att de rika har lurat dig kan vara en dold sjukdom”; ”Vi har liksom vant oss vid tanken att halva människosläktet ska kokas levande av klimatkrisen”; ”De rikas iver att lura oss är uppenbarligen starkare än självbevarelsedriften”.

Att Oxfam vill att staten ska ta de rikas pengar har nog en enklare förklaring än att det skulle öka tillväxten och därmed rikedomen särskilt i de fattigaste länderna. Den förklaringen är att Oxfam själv lever av statsmakternas pengar och gärna vill ha mer. Som organisationen själv skriver: ”Över 90 procent av våra inkomster kommer från stat och institutioner” (till exempel EU och FN som i sin tur får sina pengar från stater).