Det är mycket som är oklart i miljö- och klimatpolitiken åtminstone för mig. Den största oklarheten är vad som kommer att hända när politikens hårda konsekvenser i form av prisökningar och försämringar av livskvaliteten börjar uppenbara sig för folk. Än har det inte märkts så mycket av den planerade stora omställningen men världen har under det senaste året fått en föraning genom att energipriserna gått upp. Jo, dessutom har bönderna på Sri Lanka gjort revolution och kastat ut en regering som ville höja priset på gödningsmedel för klimatets skull.

En av de få saker som inte verkar oklara för mig är att politikens internationella mål inte kommer att nås. Paradoxalt nog är målen oklara – olika instanser har bestämt olika saker och sedan har de olika länderna lagt till egna önskemål; jag tror Sverige var först med att på det vanliga kaxiga sättet göra det svårt för sig – så det enda man med rimlig säkerhet kan säga är att inga av dessa mål, vilka man än väljer, faktiskt kommer att nås.

Parisavtalet som antogs av hela världen (196 av FN:s medlemsländer) år 2015 fastställer att världstemperaturen inte ska få öka mer än 1,5 grader (först sas det två grader) sedan förindustriell tid (vilket sedermera definierats som 1850 eller mer allmänt som vid 1800-talets slut – hur man nu kan ha ett mål med en tiondels grads exakthet när den verkliga temperaturen varierat mer än så mellan olika år). Detta har sedermera, exempelvis i FN:s Agenda 2030, ansetts betyda att utsläppen ska ned till noll – Net Zero – per år 2050 och minus 45 procent (i förhållande till något oklart) per år 2030.

Sedan allt detta utretts och fastställts under de senaste fem, sex åren har två saker blivit allt tydligare, för det första att de fossila bränslen som ska reduceras för klimatets skull står för en mycket större andel av världens energiförsörjning än åtminstone jag hade klart för mig, nämligen 80 procent eller däromkring, och för det andra att fossilförbrukningen år för år visar sig öka i stället för att minska. Det betyder att världen rör sig åt fel håll medan dess ledare åker på FN-konferenser och fattar betydelsefulla beslut. Vilka målen än är så avlägsnar vi oss alltmer från dem i stället för att närma oss. Som lök på laxen blir den majoritet av världens människor som bor i de länder som tidigare kallades tredje världen alltmer bestämd i sina krav på höjd levnadsstandard vilket betyder att mer olja ska pumpas, mer kol grävas och mer gas frackas.

Om jag har förstått stämningarna rätt hos den del av mänskligheten som besvärar sig med att övertänka situationen så börjar det växa fram en allmän övertygelse att det här inte kommer att hålla. Trots våra ansträngningar att förnya världens produktionsapparat och att locka motvilliga människor att ändra livsstil så rör vi oss inte ens i rätt riktning. Och redan innan några seriösa fakturor för ett projekt som Net Zero har presenterats för dem som ska betala – du och jag och andra vanliga skattebetalare och bilägare – så har vi börjat morra vilket är jobbigt för demokratiernas valda ledare. Se bara vilken ångest den svenska regeringen får för bensinpriserna vid pump.

Efter detta konstaterande kommer nästa fråga på tänkarnas dagordning. Den är vad som händer då. Det är en ny och oväntad fråga för en värld som utgått från att miljö- och klimatpolitiken kommer att fungera och att människorna visserligen kommer att fräsa över projektet men ändå med en rysning kommer att underkasta sig obehaget ungefär som när man tar ett vinterbad.

Men när man undersöker fakta så verkar en sådan utveckling alltså osannolik. Folk är visserligen tåliga och för det mesta övertygade om att utsläppen nog bör sänkas men när sådana önskemål förvandlas till verklighet och då visar sig betyda att vi måste halvera vår bostadsyta och äta färserade myror till middag så kommer nog många att tappa lusten och göra allvar av sitt allt djupare kända politikerförakt. När folk känner sig lurade av sina ledare blir de förbannade. Då är de inte att leka med.

PS Apropå vad världens ledare planerar för oss återger jag här en del av en (lite dåligt automatöversatt) artikel som jag hittat i The Spectators australiensiska upplaga:

Reaktionen på utvidgningen av Ultra Low Emissions Zone på uppdrag av Londons borgmästare, Sadiq Khan, är en övertygande historia. Genomförd i namn av att minska luftföroreningar, öka intäkterna eller nå netto noll – välj själv – ålägger ULEZ nu en avgift på £ 12,50 per dag för förare av icke-kompatibla fordon i Londons mellersta och yttre förorter. Det har gällt för centrala områden ett tag.

Naturligtvis påverkas inte de rika eftersom de alla har kompatibla bilar som köptes igår, inklusive dyra elfordon, eller inte ens skulle märka den dagliga laddningen. Men för många andra innebär ULEZ en mycket verklig börda när ägarna till fordon som inte uppfyller kraven utför sin dagliga verksamhet. Att införa en sådan tydligt regressiv politik är ganska förvånande för en vänsterorienterad politiker som Khan. De mest drabbade är företagare som måste använda sina fordon för att försörja sig och de med lägre inkomster som inte har råd att köpa nya bilar, även med tillägget av det förolämpande bidraget – det är cirka 2 000 pund – som erbjuds av staden.

Jag älskar ironin att om din bil är tillräckligt gammal – säg en 30-årig E-type Jag – är du befriad från ULEZ-avgiften.

Khan har stött på några problem och en av bitarna i historien som jag särskilt gillar är det öppna förarsabotaget av ULEZ-förlängningen. Spionkamerorna målas över; det finns en livlig onlinehandel med falska registreringsskyltar; och det finns ett lim du kan köpa som hindrar kamerorna från att läsa plattorna. I detta skede uppskattas det att minst 2 miljoner vanliga brittiska människor har engagerat sig i dessa subversiva aktiviteter.

Det är värt att notera här att London är en del av C40 Cities Climate Leadership Group. Enligt en broschyr är ”C40 ett globalt nätverk av borgmästare i världens ledande städer som står enade i handling för att möta klimatkrisen”. Naturligtvis erbjuder det många möjligheter till globala festligheter som betalas av skattebetalare. Michael Bloomberg, tidigare borgmästare i New York, var styrelseordförande och en drivande kraft. C40-städerna har skrivit på ”ett ambitiöst mål för 2030” som är fullspäckat med roliga idéer. Inget kött, inga mejeriprodukter, inga privata fordon och bara tre nya klädesplagg per person och år. En kort flygning vart tredje år kommer att tillåtas.

Naturligtvis är C40 inte den enda organisationen som försöker beröva vanligt folk nöje och bekvämlighet. Absolute Zero Report som utvecklats av Oxford och Cambridge University och släpptes 2019 innehåller en inventering av njutningsbesparande förslag för Storbritannien samtidigt som levnadskostnaderna ökar. Kraven inkluderar: mindre kylskåp, inget nötkött eller lamm, ingen flygning, ingen sjöfart utom för kärnkraftsdrivna fartyg, ingen cement eller stål som produceras och ingen gas för matlagning eller uppvärmning. Väganvändningen skulle behöva minskas med 60 procent och fordonen måste vara uteslutande elektriska. Senast 2029 måste alla flygplatser i Storbritannien stängas med tre undantag.