Förra veckan, måndagen den 11 september, passade jag på att se en dokumentär på SVT Play om militärkuppen i Chile 1973, Dödens dag – Chile 11 september 1973. Och eftersom SVT har producerat programmet inleds det naturligtvis med en käftsmäll åt hela svenska folket, yttrad i sorgsen sävlighet:

”Tänk att det fanns en tid… då Sverige engageeerade sig… och till och med gick ut på gatorna och demonstreeerade… mot en militärjunta… i ett land på andra sidan jooorden.”

Det fanns en tid?

Påhoppet är inte bara oförskämt utan direkt lögnaktigt. Sverige är det land i EU som välkomnat, och fortfarande välkomnar, fler flyktingar än våra sociala system klarar av att härbärgera och det land i västvärlden som ger mest bistånd per capita. Vi har dessutom oändligt många fler manifestationer och demonstrationer på gator och torg nu än på 70-talet, om nu det skulle vara ett mått på engagemang.

Bakom dokumentären står Jonas Fohlin och Eva Tillberg. Jonas Fohlin, som är född 1962, har en bakgrund i det gamla punkbandet Urban Släke som bland annat släppte en singel med en låt med titeln Magnatens död. Texten är en manifestation för kommunism i dess blodigaste form, där textens jag är en ”slav” (vilket är kommunisters omskrivning för avlönade arbetare). I låten får vi lyssna till hur denne ”slavs” inre och länge undertryckta vrede till sist får sitt utlopp i ett noggrant planerat mord på den företagare som suger ut honom till kropp och själ:

”Rika mänskor sover rikemanssömn
Men i natt ska jag spränga sönder deras dröm
Jag skall bränna dina sedlar jag skall bränna din kropp.
I värmen ifrån brasan skall jag värma min kropp.
Jag skall blåsa dig på livet precis som du blåste bort mitt.”

Låten avslutas när allt är över och den utnyttjade stackaren äntligen befriat världen från den onde magnaten:

”Allt är stilla, allt är tyst.
Dom förhörde mig men jag sa inte ett knyst.
Dom tror jag är galen, men det är inte jag.
Det är inte vi som är farliga.”

Arbetsgivare som erbjuder betalt arbete är alltså farligare än folk som begår mord.

Andra sidan bjuder på låten Så jävla svensk och lustigt nog sjöngs det ingenting alls om att Sverige ”engageeerade sig”. Istället är det en enda lång, och dessutom illa artikulerad, klagolåt över villa, vovve och Volvo och, förstås, det förhatliga kneget som punkarna alltid varit mer rädda för än något annat.

Den här halvkassa singeln har ett antal år på nacken, den släpptes 1981. Men med tanke på att Joakim Fohlin grundlöst anklagar svenska folket för att inte bry sig om omvärlden tycks han inte ha utvecklats särskilt mycket sedan dess. Så är det ofta med de gamla anarkosocialisterna inom punksvängen. De sögs snabbt upp av etablissemanget, där de lydigt inordnade sig i fållan, och har därför inte behövt växa upp. Se bara på myndighetsterminatorn Dan Eliasson, som också har ett förflutet i samma sluskiga subkultur.

Det förvånar mig inte det minsta att Joakim Fohlin får göra folkuppfostrande dokumentärer åt public service. Det skulle förvåna mig mer om han inte fick det. Det finns ingenting som SVT älskar så mycket som pubertala socialister som aldrig vuxit ur punkfrillan.

Hade dokumentären om Chilekuppen gjorts av mogna och vuxna människor kunde den faktiskt ha blivit bra. Men på grund av den orättfärdiga och djupt orättvisa inledningen blir den bara ännu ett redskap i SVT:s kamp för att skuldbelägga svenska folket.

Det är lätt att förstå varför. Sverige röstade fel 2022. Därför bryr sig inte Sverige längre om någonting. Skämmes!

Det var bättre på 70-talet tycker SVT och Joakim Fohlin. Dock inte nödvändigtvis för att folk demonstrerade mot militärjuntan i Chile utan för att Socialdemokraterna hade så många fler väljare.

Foto: Skärmdump SVT Play