Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades år 1889 i syfte att skapa rättvisa för arbetarklassen. Agitatorn August Palm hade några år tidigare författat ett utkast till partiprogram som hette Hvad vilja socialdemokraterna där han framförde arbetarnas missnöje:

De stora arbetaremassorna måste nu åse, utan att kunna
hindra det, huru frukterna af deras arbeta delas.

Dessa få en lön som endast motsvarar en del af hvad
den borde vara. Resten af arbetets afkastning går öfver
i andra händer. Ofta göra dessa andra händer ingenting
alls vid det företag hvars »vinst» de dela. Se t. ex. hur
kupongklipparne komma från östan och vestan och fordra
»utdelning» då arbetsåret är slut! Annars dela de »vinsten»
så att deras eget arbete, om de nu utföra något, blir oskäligt
högt »betaldt».

Så är det på alla områden. De ädlaste, bästa och finaste
produkterna från naturens stora skattkammare komma icke
dem till godo som frambragt dem. Öfverklassen förbrukar de
bästa lifsmedel, de finaste klädesvaror, de finaste och bästa
behofs- och lyxvaror af alla slag, alltsammans i riklig mängd.

Underklassen, den kroppsarbetande klassen, får öfver
hufvud taget nöja sig med de sämsta lifsförnödenheterna,
knappt tillmätta, otillräckliga och dåliga.

Arbetarna var således utsatta för utsugning från kapitalisternas och de stora jordägarnas sida och partiets uppgift var, i första hand, att sätta stopp för denna orättvisa. Målformuleringar av den typen kom sedermera att skrivas in i de olika fackförbundens program och stadgar fram till dess att, år 1983, ett relativt tamt försök görs av arbetarklassens organisationer att förverkliga det ursprungliga rättvisekravet genom att i form av löntagarfonder överlåta produktionsmedlen i arbetarklassens eller åtminstone de fackliga organisationernas ägo.

Vid det laget, alltså mellan 1889 och 1983, hade emellertid så lång tid gått att hela samhällskonstruktionen förvandlats. Grundbulten i August Palms resonemang var att produktionsresultatet delades mellan två motsatta intressen, arbetarklassen, som fick en ynklig bit av det ekonomiska överskottet och ägarklassen, som tog det mesta. Men 94 år senare såg fördelningen helt annorlunda ut ty en ny spelare hade kommit in på plan och ville vara med i delningen: staten. På Palms tid hade den tagit långt mindre än tio procent av bruttonationalprodukten medan den vid århundradets slut tog hand om halva BNP. Den store utsugaren av arbetarklassen var därigenom inte längre kapitalister och jordägare utan staten.

Sannolikt var detta huvudförklaringen till att förstatligandet av näringslivet som så länge stått först på arbetarklassens önskelista inte längre väckte tillräcklig entusiasm bland svenska arbetare för att det skulle bli något av löntagarfonderna. Och i och med att kampen för socialdemokraternas gamla huvudmål slutat engagera medlemmarna förlorade partiet sin känsla av mål och mening. Gradvis blev SAP ett parti som alla de andra.

Förändringen innebar emellertid inte att arbetarklassens mål var uppfyllt och att den efter löntagarfondsstriden fick behålla det ekonomiska överskott som den kämpat för i nästan hundra år. I stället för den traditionella klassfienden kom andra intressenter in och gjorde anspråk på det ekonomiska överskottet. Det nya intresse som trängde sig fram var det välfärdsindustriella komplexet, den organisationsapparat som administrerar det svenska välfärdssystemet med diverse tjänster och ekonomiska bidrag till sina stora klientgrupper.

Länge hade arbetarklassen själv format sig till den största klientgruppen i egenskap av mottagare av olika slags socialhjälp, sjukpenning, arbetslöshetsunderstöd med mera. Men snart, i och med att det välfärdsindustriella komplexet mobiliserades för att alltmer öppna Sverige för asylsökande och andra invandrare som för det mesta av staten och kommunerna krävde fullskaleförsörjning för sin nya existens i Sverige. Härmed började ett nytt perspektiv att framträda i medvetandet hos den grupp människor som tidigare utgjort huvuddelen av SAP:s medlemskår. De frågade sig om invandrarna inte med tiden höll på att förvandla sig till en tyngre börda än de traditionella förtryckarna som förutom utsugningen faktiskt erbjöd praktiska fördelar i form av hyggligt välavlönade jobb.

Utan att någon medvetet planerat utvecklingen på det sättet kom det socialdemokratiska partiets väljarkår därmed att indelas dels i de traditionella socialdemokraterna, dels de nya sverigedemokraterna. Eftersom de mer än några andra partier konkurrerade om samma väljare blev stämningarna tidvis hatiska mellan representanter för dessa olika partier. Sedan 2022 års val förefaller det dock som om dessa två partier på det hela taget är överens om att sverigedemokraternas sedan länge utvecklade syn på invandringen är den som fortsättningsvis kommer att gälla bland SAP:s gamla anhängare.