Ska människor behöva fly Uppsala? Det frågar sig chefredaktören för Upsala Nya Tidning, Johanna Odlander, och passar samtidigt på att ge en känga till Uppsalas skötsamma medborgare. De tycker inte att våldet ”berör dem” och ”rycker på axlarna”, påstår hon lögnaktigt.

Nog är det lustigt. När vanligt folk, bara för några år sedan, yttrade sig om den ökande kriminaliteten blev de ömsom hånade, ömsom stämplade som rasister av journalistkåren. Nu bryr de sig plötsligt inte nog.

”Det är olustigt men också en följd av den senaste tidens samhällsutveckling samt att Uppsala är en stor och segregerad stad. De som främst drabbas är inte de röststarka grupperna.” skriver Johanna Odlander grötmyndigt.

Med begreppet ”röststark” avser hon de skötsamma medborgarna. De som främst drabbas är alltså ”de utsatta”, i det här fallet de kriminella och deras familjenätverk. Men vilka är det egentligen som skriker högst och hörs mest idag? Vilka är egentligen ”starka”?

– När någon står med ett automatvapen i hand – vem är röststarkast i det ögonblicket? Vem som är ”stark” och vem som är ”utsatt” är inte givet, säger min väninna som bor i Uppsala.

Så långt tycks inte Johanna Odlander kunna tänka, så chefredaktör hon är. Hon har fullt upp med att vara mallig och visa hur god hon är som ömmar för de kriminella och fnyser åt alla övriga. För vilka är det som får pressens, journalisters som Johanna Odlanders, uppmärksamhet? Det är sannerligen inte de skötsamma medborgarna. Skötsamma medborgare får, helt ärligt, bara ta emot en massa skit från sådana som henne.

Det som är ”olustigt”, enligt Johanna Odlander, är nämligen inte den eskalerande kriminaliteten – utan att hederliga medborgare inte går ut på gatorna och pryglar sig själva och sliter sitt hår i sorg över att kriminella skjuter ihjäl varandra.

Dessutom har hon naturligtvis, som så många andra malliga journalister, alldeles fel i att folk ”rycker på axlarna”. Det är fullt möjligt att hennes egen bekantskapskrets består av andra privilegierade som rycker på sina förnäma axlar, men Uppsalaborna i gemen gör det sannerligen inte. De kämpar med näbbar och klor för att fortsätta leva sina vanliga liv. Som väninnan uttrycker det:

”Vi är ALLA påverkade här. Vi vet ALLA att vi kan bli måltavlor. Professorer och undersköterskor lika.”

Det betyder att de som har möjlighet numera skjutsar sina barn till skolan och hämtar dem efter skoldagens slut för att de vet att det inte är riskfritt att låta dem ta bussen. Det betyder att deras barn och ungdomar inte längre kan besöka badhus och bibliotek och andra skattefinansierade inrättningar eftersom kriminella barn och ungdomar tagit över det offentliga rummet.

Johanna Odlander är dotter till Ingemar Odlander och Christina Jutterström. Det är alltså ingen överdrift att påstå att hon är uppvuxen i en privilegierad miljö. Det är dessutom rimligt att anta att hennes kontakter med vanliga medborgares verklighet har skett från ett ovanifrånperspektiv.

Det är skamlöst att hon tar sig friheten att haspla ur sig kritik mot människor som gör allt de kan för att fortsätta leva sina liv, trots hoten från de kriminella. Ett rent hån mot Uppsalaborna.

Johanna Odlander känner, oh som hon känner, men inte för de medborgare som försöker leva sina liv trots riskerna att hamna i skottlinjen för kriminellas kulor – utan för de kriminella som skjuter.

Foto: Skärmdump UNT